En snigel på läkarbesök, en mullvad i riksdagens pressrum och ett gäng insekter som ber till gud inne på det schweiziska partikelfysiklaboratoriet CERN. Det är några av skådeplatserna i Niki Lindroth von Bahrs nya film Något att minnas.
Hon brukar beskriva sina filmer som moderna fabler, där samhällskritik och mörker finns inbäddat i de talande, gulliga djurdockorna. Och den som har sett Niki Lindroth von Bahrs tidigare filmer känner igen de ensamma djuren och minutiöst detaljerade miljöerna, som nu även ställs ut i fysisk form på konsthallen Färgfabriken i Stockholm i samband med premiärvisningen.
– Jag började med den här filmen några månader efter att jag hade fått barn. För mig var det lite som att visa mitt barn hur vår tid ser ut nu, med all den ångest som kommer med det, säger Niki Lindroth von Bahr till Kulturnyheterna.
Mörk vaggvisa
Det var när hon började leta vaggvisor till sin nyfödda dotter som Niki Lindroth von Bahr fick idén till sin nya film. I Något att minnas mässar djuren fram en omskriven, mer dystopisk version av Alice Tegnérs och Elsa Beskows barnvisa Grodans sång. Komikern Martin Luuk och musikern Hans Appelqvist står, precis som i den tidigare filmen Min börda (2017), för låttext och musik.
– Mitt barn sov väldigt bra av den visan och då blev jag väldigt sugen på att göra något motsvarande fast liksom som en vaggvisa inför den stora katastrofen, en lite mörkare variant.
Något att minnas är Niki Lindroth von Bahrs fjärde animerade kortfilm. Sammanlagt har hennes moderna fabler kammat hem över hundra filmpriser och hennes guldbaggebelönade film Min börda har varit ute på internationell turné ända sedan den kom ut 2017.
Barnkultur vs highbrow
Men trots framgångarna beskriver Niki Lindroth von Bahr att det rent ekonomiskt är svårt att jobba med animerad kortfilm i Sverige, och att det saknas en etablerad scen för filmer som inte är ”vanliga” spelade långfilmer.
– I Sverige förknippas animation väldigt mycket med barnkultur och inte så mycket mer, medan det i till exempel Frankrike anses vara en del av highbrow-kulturen. Där satt alla knäpptysta när min film visades. Efteråt kom de fram och sa att det påminde om Kafka, säger hon.
Hennes kulissbyggande och stop motion-teknik är tidskrävande – filmen Min börda som är 14 minuter lång tog två och ett halvt år att göra. Resultatet blir miljöer som är så skickligt återskapade att de nästan inte går att skilja från verkligheten.
Du bygger scener som nästan skulle kunna vara filmade ur verkligheten, vilket skulle bespara dig en del jobb. Varför då?
– Jag tänker att det blir som små monument över samtiden, även i sin lite fulare form. Det här ska vi också minnas, vare sig vi vill det eller inte.