I sin senaste bok översatt till svenska, ”Barfotakvinnan”, tecknar författaren Scholastique Mukasonga ett kärleksfullt och hjärtskärande porträtt av sin mor Stefania. Tiden är 1970-tal och motsättningarna mellan folkgrupperna hutuer och tutsier stegras. Scholstiques familj är förvisade till flyktinglägret Nyamata.

–  Jag behövde vänta med att skriva den här boken tills jag var tillräcklig att möta Nyamata. Vi, tutsier, som levde där kallades inte för Rwandier, vi kallades kackerlackor, säger Scholastique Mukasonga till SVT Kulturnyheterna.

Ovanlig våldsskildring

Som författare och skildrare av utsatthet och våld skiljer sig Mukasonga från de flesta andra författare. Det brutala dödandet nämns knappt med ett ord – men är trots det extremt drabbande. 

– Jag ville inte dra in mina läsare i smärtan. Jag ville att de skulle lära känna historien, men att de kunde läsa den utan att plågas av den. Jag behövde också skydda mig själv. Att inte skada mig för mycket. Och där, i ”Barfotakvinnan” hade jag verkligen glädje av att skriva om min mamma, säger Scholastique Mukasonga.

Gör upp med sitt förflutna

I tonåren hamnade Scholastique Mukasonga som inkvoterad tutsier på en klosterskola. När det inträffade ett antal mord där flydde hon till Burundi och senare till Frankrike. Senare, 1994, mördades alla hennes syskon och föräldrar som var kvar i Rwanda.

–  I vår kultur ska en dotter täcka över sin mors kropp när hon dör. Men jag var inte där. Med den här boken har jag vävt ett tyg av ord att täcka min mors försvunna kropp med, säger hon till SVT.