Karin Gafvelin ville länge teckna något självbiografiskt, men hon hade ingen berättelse. Så hände något, för fem år sedan. Hon arbetade som matros på segelfartyget Windrose i Karibiska havet och fick en ny kollega, amerikanen James.

Då var hon 25 år och hade redan varit till sjöss i fem år. Det är ett ganska hårt arbete, åtminstone av hennes bok att döma.

– Arbetet är hårt och till stor del utomhus, vilket passar mig. Det gäller att kunna göra vad som krävs i en situation och ha respekt för varandra, säger Karin Gafvelin till Kulturnyheterna:

– När man bor och arbetar på samma plats flyter det professionella och privata ihop. Man kommer varandra nära, vilket både är positivt och negativt.

”Att älska någon som inte mår bra”

Karin och James visade sig vara själsfränder och blev vänner. Efter ett tag inledde de en kärleksrelation, men det gick inte så bra. James visade sig ha problem med djupa depressioner.

– Han började må dåligt efter ett tag. Det är väl det boken handlar om, hur det är att älska någon som inte mår bra, berättar Karin.

I samband med att relationen tog slut började Karin Gafvelin teckna. Hon hade hittat ett företag i USA som tillverkar så kallad skrapkartong, svart bläck som lagts ovanför vit krita på kartong eller masonit.

Bilderna skrapades fram med stift eller skalpell. Men först skrev hon ett manus som James fick läsa. Det var viktigt att få hans samtycke, eftersom hon berättar så naket och utlämnande om deras relation.

Vad vill du att läsaren tar med sig av din berättelse?

– Det jag tror att jag vill förmedla är att det finns andra sätt att leva på än det man är van vid. Alla kanske inte vill segla, men om du har en passion kan du dyka in i det. Och det brukar gå bra.