Nya avgiften – vem ska betala ?
För att åstadkomma en mer rättvis och långsiktig finansiering av SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion föreslår public service-kommittén att det 2019 införs en individuell public service-avgift. I praktiken en skatt som ska betalas av alla personer över 18 år och som är öronmärkt för att bekosta produktion av tv och radio i allmänhetens tjänst.
Vad kostar det?
Hur stor avgiften blir avgörs av inkomstens storlek. Enligt förslaget blir avgiften en procent av den beskattningsbara inkomsten upp till ett tak på 163.000 kronor per år (två inkomstbasbelopp), vilket motsvarar en månadslön på 13.600 kronor. Närmare sju av tio svenskar över 18 år beräknas tjäna så mycket eller mer.
Omräknat i pengar beräknas den maximala avgiften bli 1.308 kronor per person och år. Att jämföra med dagens tv-avgift på 2.340 kronor per hushåll och år. För ett hushåll med två vuxna och flera barn, som ofta tittar mycket på tv, ökar avgiften med drygt 10 procent. För ett enpersonshushåll eller en ensamstående förälder minskar den med drygt en tusenlapp per år.
Vad är problemet med dagens tv-avgift?
Den har funnits i drygt 60 år och anses otidsenlig av flera skäl. Allt färre hushåll äger en traditionell tv-mottagare och antalet personer som tittar på traditionella tv-sändningar minskar stadigt.
Resultatet blir att många, helt i enlighet med reglerna, säger upp sitt tv-innehav för att slippa betala tv-avgift. Följden är att public service-bolagen SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion undan för undan får allt mindre pengar att göra program för, trots att kostnaderna stiger.
Fler problem?
Att kontrollera och övervaka vilka hushåll som betalar tv-avgift är dyrt. Det kan också upplevas som integritetskränkande när ”tv-pejlarna” hör av sig. Samtidigt är fusket omfattande – trots att avgiften är obligatorisk är det ungefär 11-15 procent av hushållen som har en tv som ändå inte betalar avgiften.
Många tar även del av public service-bolagens utbud via datorer, surfplattor och telefoner utan att behöva betala någonting alls. Uppskattningsvis finns omkring en miljon svenskar som enbart använder nätet för att konsumera SVT:s utbud – och det är hushållen med ”vanliga” tv-mottagare som bjuder.
Hur blir det med oberoendet?
Ett av de främsta argumenten för den gamla tv-avgiften är att den garanterar oberoendet för public service-bolagen. Politiker ska inte kunna påverka innehållet genom att, direkt eller indirekt, hota med att minska anslagen.
Enligt kommittén är detta en chimär, redan i dag kan riksdagen bara genom ett klubbslag ändra förutsättningarna drastiskt. Bland annat genom att bestämma storleken på tv-avgiften.
Den nya public service-avgiften ska enligt förslaget vara öronmärkt för ändamålet. Dne ska också redovisas separat på skattsedeln, precis som sker med begravningsavgiften i dag. Politikerna ska alltså inte kunna besluta att pengarna används till något annat än just tv och radio i allmänhetens tjänst.
Vilka alternativ fanns?
Att införa en avgift på all utrustning som kan ta emot tv-program, d.v.s. telefoner, surfplattor, datorer och även andra prylar med skärm och nätuppkoppling. Så sker i dag i ibland annat Danmark och Storbritannien. I Tyskland tar man däremot ut en obligatorisk avgift från varje hushåll via en faktura, lika stor oavsett hur många personer som finns i hushållet.
Enligt public service-kommittén är dessa system varken bättre eller mindre orättvisa än dagens svenska tv-avgift.