Fantastisk eller ostrukturerad – åsikterna går isär om David Lynch och Mark Frosts nya Twin Peaks. Största delen av säsongen är huvudpersonen Dale Cooper nästintill en grönsak, fångad i en viss Dougie Jones kropp. Hans egen bebos av någon annan.

– Det fina med Twin Peaks, det jag verkligen gillar, är att precis som alla andra stora konstverk håller det för tolkningar, säger Anna Hallberg, poet och litteraturkritiker.

”Låt begravd hund ligga begravd”

Kulturnyheternas Kim Veerabuthroo Nordberg håller inte med.

– Jag tror att jag har sett alla hans filmer och jag är inte säker på att jag tycker att han skulle gjort en ny säsong. Det var bra som det var. Ibland ska man låta begravda hundar ligga begravda.

Säsongen har beskrivits som Coopers odyssé tillbaka till Twin Peaks. Och odyssé är kanske rätt ord, för det är allt annat än en linjär berättelse.

– I nya Twin Peaks har de tagit bort grundstommarna från originalserien – själva Twin Peaks och hjälten. Kvar finns då en serie med bilder och scener – ett videoverk som är som en dröm. Jag som inte tycker att det är roligt att lyssna på folks drömmar känner mig utanför historien, säger Kim Veerabuthroo Nordberg.

Drömmarnas mästare

– Jag tycker nog inte att begriplighet är den viktigaste parametern när man tittar på ett konstnärligt verk. Men det går att begripa, om man ger det tid och går in i Twin Peaks förståelseuniversum. Det finns ingen som är så bra på drömmar, ångest och paranoia som David Lynch, säger Anna Hallberg.

Kultförklarade Twin Peaks sändes i två säsonger i början av 90-talet och förtrollade många med sin suggestiva estetik och surrealistiska humor. Serien slutar med en cliffhanger och lämnar tittaren med ett mystiskt citat: ”Vi ses om 25 år”.