Regissören Sofia Norlins långfilmsdebut ”Ömheten” följer några ungdomars väg in i vuxenlivet i Kiruna som är präglat av gruvdriften, och den förestående flytten av staden.
– På ren svenska kan man säga att det inte händer så mycket, däremot händer det väldigt mycket inom karaktärerna och främst då under deras fötter, säger Fredrik Sahlin.
”Ett slags meditativt tillstånd”
Markus får lämna skolan och då återstår bara gruvan medan Zerin hårdtränar i bassängen. Hos Daniel växer ilskan och Emma funderar på hur det blir sen.
– En onekligen udda debut, det här är en slags poetisk realism som vi ser ganska sällan på svenska biografer. Filmen lutar sig mot stämningar och tillstånd mer än klassiskt berättande, ett slags meditativt tillstånd, och gör det väldigt bra, säger Fredrik Sahlin som även är väldigt imponerad av fotot i filmen.
Skapar konstverk av vardagen
– Fotot av Petrus Sjövik är magnifikt. Det är foto och bildkomposition på Jan Troell-nivå faktiskt. Han lyckas skapa riktiga konstverk av vardagen. Det namnet kommer vi garanterat höra mer av i framtiden, säger han men menar också att vissa bildkompositioner känns lite sökta.
– Fotografen och regissören kanske skulle ha rensat lite i det poetiska bildflödet. Men det är ett fantastiskt bildsinne.
Är det en fantastisk film?
– Så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. Den är suggestiv och de utnyttjar filmmediets potential på ett bra sätt. Intrigen däremot har sina problem, det är lite skissartade personer som man inte riktigt kommer nära. Det kanske inte ens är meningen att man ska göra det men det skapar en distans och det tar ner helhetsintrycket.
”Ömheten” är den första filmen som kommer ur Stockholms filmfestivals långfilmsstipendium för kvinnliga regissörer och visades för första gången på Stockholms filmfestival 2013. Nu får den biopremiär över hela landet.
Se hela recensionen i klippet ovan