Redan på den gamla goda tiden som det brukar heta, närmare bestämt 1911, hade biosuget i Sverige kommit så långt att riksdagen tyckte det var dags att censurera.

Censur hade förekommit redan tidigare, men då var det upp till olika lokala poliskontor att bestämma vad som fick visas och inte. Nu skulle samma gälla över hela landet, bilder som kunde ha förråande inverkan eller sätta moralen ur spel skulle förbjudas. Samtidigt skulle en åldersgräns på 15 år införas för filmer som ansågs skadliga för ungdomar.

Begreppet ”förråande” blev biografförordningens stora gummiparagraf och lämnade fältet fritt för censorerna på statens biografbyrå.

-”Förråande” har varit det man inte gillar. Till exempel har det handlat om sex. Det var mycket bråk på 1960-talet kring Bergmans Tystnaden och Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul. Men då gick man till regeringen som underkände censurens beslut och släppte filmerna och då blev censuren i själva verket meningslös, säger filmkritikern Nils Petter Sundgren.

Samma villkor som litteraturen

Från och med årsskiftet så försvinner förhandscensuren av film helt och hållet. Alla obehagliga scener finns redan att se på internet eller på DVD och tar sällan vägen förbi filmcensorerna och om de gör det så släpps de numera ändå igenom.

För filmen är det här en normaliseringsprocess. Nu spelar den på samma villkor som exempelvis litteraturen.

-Det finns inte bokcensur men en bok kan åtalas, säger Nils Petter Sundgren.

Ett utgivaransvar helt enkelt?

-Ja. Utgivare finns ju redan nu på filmerna så det kan vara för det som faller under allmän strafflag.

Barn skyddas av en ny myndighet

I samband med avskaffandet av filmcensuren skrotas även Statens biografbyrå. Istället inrättas en ny myndighet – Statens medieråd – som får till uppgift att stärka barn och unga som medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan.

Myndigheten ska också besluta om lämpliga åldersgränser för barn under 15 år.

Roland Zuiderveld

Ulrika Zaccheus