Gladast idag: kulturminister Parisa Liljestrand (M) och affärsfurstinnan Antonia Ax:son Johnson.
Kulturministern för att hon i ett grandiost hugg sänker den S-präglade normen att det är politiken och skattemedlen som står som garant för kulturinstitutionerna. Dagens nyhet innebär att väldigt rika personer och deras mecenatskap återtar något av den centrala roll i kulturlivet som de förlorade på 1920-30-talet.
Antonia Ax:son Johnson, en av mecenaterna, för att hennes envisa, breda arbete med att driva det kulturella och intellektuella livet i Sverige i borgerlig riktning ger en så praktfull utdelning: chansen att träda in där skattefinansieringen inte orkar. Även kretsarna kring H&M-Perssons stiftelse och Wallenbergstiftelsen kan förstås glädjas men de har mer varit med på resan. Det är Antonia Ax:son Johnson som gått i spetsen, som den stora härföraren. Under hennes ledning har Ax:son Johnson-sfären blivit en central kraftkälla i den kulturkonservativa renässansen (Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse, tidskriften Axess, Stolpe förlag, med flera).
Nästan lika glada, förstås: Operan som får den stora utbyggnad de hela tiden velat ha och Statens Fastighetsverk som får in 300 friska miljoner i den mastiga operabudgeten.
Men ändå: den stora händelsen idag är politisk. I en tid då kulturlivet allmänt börjat misströsta om att anslagen nånsin ska hålla jämna steg med kostnadsökningarna har Parisa Liljestrand hittat en formidabel iscensättning av vad hon menar med ”breddad finansiering” av kulturen.
I avrundningen på presskonferensen plockade hon poängen att Operahuset från 1898 en gång byggdes med insamlade privatpengar och nu byggs ut med privata bidrag – en kulturpolitisk återknytning till Oscar II:s dagar som får hela 1900-talet att låta som en socialdemokratisk parentes.
Nu om inte förr tror jag vi kan utnämna Parisa Liljestrand till den viktigaste borgerliga kulturpolitikern på minst hundra år.
Perspektiv att hålla kvar: den totala renoveringen och ombyggnaden av operahuset beräknas kosta 3,2 miljarder kronor, alltså tre tusen två hundra miljoner. Det starka samhället är inte inte lika starkt som förr, men bär fortfarande huvudbördan. De mycket rikas donation på 300 miljoner utgör en knapp tiondel av totalkostnaden.