Operan Albert Herring från 1947 är Benjamin Brittens enda komiska opera. Detta är rätt typiskt för opera under 1900-talet in i vår tid: de komiska operorna lyser med sin frånvaro. I dag ska operakonsten ta hand om de stora, svallande känslorna. Dessutom sägs det ju att komedier är så mycket svårare än allvarliga grejer. Kanske särskilt för oss på våra Strindbergska och Wagnerianska breddgrader?

Här handlar det om en fransk 1800-talsnovell av Guy de Maupassant som i operaversion förvandlats till engelsk småstadskomik. Och nu har Albert Herring blivit värmländske Albert Strömming i Dan Turdéns tappning på Wermland Opera i Karlstad. Bitvis är det skojigt, men inte så kul som man väntar sig. Benjamin Brittens version ska utspela sig vid förra sekelskiftet. I denna version är det nutid och då är den här sortens moralpanik väldigt osannolik, till och med i Sölvesborg… Det gör att man lite för ofta tycker sig sitta på lokal nyårsrevy.

Men visst finns det både dråpliga och träffsäkra ögonblick. Där kommer man en bit med en manlig Lucia, svårt dominerad av sin mamma. Något som också har tolkats som engelske Brittens eget skruvade självporträtt – en homosexuell man som tidigt kom ut ur garderoben. Rätt ofattbart, med tanke på att homosexualitet var belagt med fängelse långt in på 1960-talet. Outsidern förblev temat i alla hans operor.

Musikaliskt ligger Albert Herring ljusår från lokalrevy. Brittens partitur för bara tolv instrument – som kräver tolv riktigt vassa musiker och en dito dirigent – är komplicerade grejer, och man anar att det kryllar av fiffiga musikaliska referenser. Så också i sångstämmorna: det här är en ensembleopera där många röster sjunger samtidigt.

Men det finns plats för skönsång, särskilt för dom fina värmländska solisterna Rebecca Fjällsby och Hannes Öberg – operans charmiga kärlekspar. Överlag är alla rätt sköna karikatyrer och man behöver inte vara värmlänning för att ha småkul med Albert Strömming från Laxfors.