Kungliga Operan har inte spelat den på sjuttio år. Men dessförinnan gavs Charles Gounods smäktande opera praktiskt taget årligen, alltsedan urpremiären i Paris 1869. Hans gnolvänliga version av Shakespeares hjärtekrossare var hur populär som helst i det oscarianska Stockholm. Här föredrog man franska operor framför Wagner, som tog tid på sig att slå igenom.

Men sedan trumfade det tyska över det franska i svensk kultur. Gounod & co upplevdes som sentimentala och lättviktiga. Och det är ett slags musikaliskt patisserie – med idel läckra tartelett-duetter och bakelsearior. I elegantast tänkbara utförande. Och det har man i Malmö, som alltid kan handplocka sina sångare ute på marknaden: en superfräsch Juliette med ryska Kseniia Proshina mot sydkoreanske Schoon Moon som en idealt smäktande Romeo. Två helt fantastiska röster, omgivna av en lika fin internationell cast. Lite onödigt, dock, att gå till utlandet för minsta biroll – det finns rätt bra sångare på hemmaplan…

Det engelska produktionsteamet med regissören Amy Lane i spetsen har flyttat storyn till Gounods egen tid – fast till New York, precis som den modernare Romeo och Julia-versionen ”West Side Story”. Här är dom stridande familjerna italienska, som konkurrerar med varandra i den gryende, lukrativa nöjesbranschen. Vilket möjliggör ett färgstarkt och festligt sceniskt uppbåd.

Efter paus bränner det till i allt det kulörta och söta. Kseniia Proshina övertygar som en ung viljestark och tokkär kvinna medan hennes välsjungande partner inte bottnar sceniskt som Romeo. Likväl griper det obönhörliga slutet, även om Gounod aldrig kan bli lika tragisk som Verdi eller Puccini. Men dirigenten Patrik Ringborg med kör och orkester gör ett storverk av hans partitur.