En ung man har dött och en författare försöker samla ihop röster till en bild av vad som hänt, och av den döde. Så enkelt kan man beskriva den här romanen, men det är ju aldrig helt enkelt i en roman av Khemiri även om denna ser enklare ut än hans tidigare.
Vad vet vi om en människa
Tidigare har Jonas Hassen Khemiri berättat i lager på lager och konstruerat de språkspel han behöver. Här är människorna också karakteriserade av sitt språk, men deras utsagor ligger inte på varandra utan snarare bredvid varandra med stora luckor emellan som i ett pussel där det saknas bitar.
Det låter komplicerat men är både oroväckande och medryckande, vad vet vi om en människa som har gått bort och i hur hög grad speglar vi oss själva i henne?
Berättas genom fragment
Även om man aldrig får reda på vad som händer med den saknade personen Samuel, får man reda på desto mer om dem som försöker minnas honom, om deras sorg och om hur olika de uppfattat den de förlorat för att de letar efter sig själva i honom.
Inte heller författaren kan låta bli att fylla i med egna erfarenheter och han får inte ihop det hela till en sammanhängande berättelse, han strör ut en rad samtalsfragment på sidorna som vi sedan får pussla ihop.
Ett sådant fragment är den dödes före detta flickväns berättelse. Hon är tolk åt arabisktalande kvinnor som söker hjälp mot sina misshandlande män, vi har ingen annan än hennes version av deras livsberättelse, precis som vi inte har den dödes historia annat än filtrerad genom hennes.
Litteraturen och språkets makt
Det som gör den här berättelsen så stark är att man inte vill släppa taget om de där fragmenten, utan vill få ur dem något som kan vara sanningen. Om det som hänt och som bara kan finnas i orden. På så sätt handlar romanen också om litteraturens och språkets makt, en Khemiri i bästa form med andra ord.