Stefan Jarl är inte en finlirare, hans största tillgång som dokumentarist är nog hans humör och hans rättspatos.

Han har väl aldrig heller varit någon av de största esteterna och nu med de två senaste, denna och ”Underkastelsen”, verkar det som om Jarlhelt tröttnatpå cinematiskt lull-lull. Han skalar av dokumentären ner på benet, till något som mest framstår som ett långt,väldigt långt,och hårt vinklat undersökande reportage, som börjar ”Jag bestämde mig för att ta reda på” …

Filmerna är snarlika varandra. Peter Anderssons ödesmättade berättarröst, en massa information kommen från ett gäng vederhäftiga talking heads och en semifiktiv ramberättelse med en känd skådespelare (Eva Röse respektive Thommy Berggren). Men ”Underkastelsen” tog hårdare, matade publiken med fakta om alla de hundra tusentals kemikalier som människan skapat och som vi har i våra kroppar; en effektiv och smärtsam bild av hur girighet och brist på konsekvenstänkande sakta men säkert förgiftar oss alla. Bokstavligen.

I ”Godheten” sägs det inget nytt, de rikare blir rikare, de fattiga fattigare och återigen är det Mammon som är skurken. Men upprepningen gör ju inte saken mindre sann. Pastor Jarl talar verkligen om viktiga saker, men han frälser nog inga nya själar, han predikar för oss redan troende.

Man kan se ”Godheten” som ett skri från den gamla revolutionära ödemarken, det är en film av en gammal 68-räv som inte känner igen sina gamla jaktmarker längre, som sörjer att solidaritet är ett utdött begrepp ersatt av termer som vinstmaximering och aktieindex, att vi alla skolats om från medmänniskor till viljelösa konsumenter.

Samtidigt är den här och nu, eftersom Jarls engagemang knyter an till Occupy Wall Street-rörelsen och andra antikapitalistiska yttringar vars medieutrymme vuxit i takt med den globala ekonomiska krisen (även om det fortfarande naturligtvis handlar om ett utrymme i marginalen, inklämt bredvid Melodifestivaler och andra kulörta lyktor).

”Godheten” är med andra ord en stillsamt revolutionär dokumentärfilm med samhälleligt patos, vilket är lite uppfriskande i dessa dagar då det mest är den egocentriska eller spektakulära dokumentären som får uppmärksamhet, alltså sådana som snarare utgår från den egna personen, eller från en god berättelse, än politisk övertygelse

Dokumentärfilm bedöms alltför ofta snarare utifrån vad som sägs än hur det sägs, och ska man bara gå på det skulle det bli full pott för ”Godheten”.

Men det krävs mer än så, den här ganska stela, tradiga formen lever högt på tittarens indignation, och den håller visserligen ”Godheten” vid liv ett bra tag, det är utan tvekan en skapelse som får en att vilja storma Börshuset och mineraa Wall Street, men budskapet har gått fram långt, långt innan ridån faller – och det är ju aldrig speciellt eggande, oavsett budskap.

Kort sagt: En angelägen film, men tyvärr inte en helgjuten filmupplevelse.

Reporter i inslaget: Christina Börjlind

Klippning: Henrik Norrsell