I konserthuset i Stockholm uppträdde Patti Smith med Dylans ”A hard rain’s a gonna fall”. Vid framträdandet var hon så nervös att framträdandet vid ett tillfälle fick avbrytas.

– Förlåt, kan vi ta om det stycket. Förlåt mig. Jag är så nervös, sa Patti Smith.

Nu skriver Patti Smith själv om nervositeten. I september fick hon frågan om hon ville sjunga till litteraturpristagarens ära, det var innan hon visste vem som skulle få priset. Redan då tackade hon ja och planerade att sjunga en av sina egna låtar.

Men när det stod klart att det var Bob Dylan som var årets nobelpristagare ändrade hon sig.

”Det kändes inte längre passande att sjunga min egen låt. Jag fann mig själv i en oväntad situation och hade motstridiga känslor. I hans avsaknad, var jag kvalificerad för den här uppgiften? Skulle Bob Dylan tycka om det?” skriver Patti Smith i The New Yorker.

Vaknade med oro

Från det ögonblicket övade hon så fort hon hade tid över. Men på prisutdelningens regniga morgon vaknade hon upp med oro. Patti Smith tänkte på sin mamma, som hon fick sitt första Dylan album av när hon var 16 år. Och favoritlåten som var just ”A hard rain’s a gonna fall”. När det sedan var dags att uppträda blev hon överväldigad.

”De första ackorden spelades, och jag hörde mig själv sjunga. Den första versen gick skapligt, lite skakigt, men jag var säker på att jag skulle klara det. Men istället slogs jag av ett överflöd av känslor, med en sådan lavinartad intensitet att jag inte kunde klara av det” skriver Patti Smith.  

”Ovan av den överväldigande nervositeten kunde jag inte fortsätta. Jag hade inte glömt orden som var en del av mig. Jag var oförmögen att få dem ur mig.”

”Två starka kvinnor på sin sida”

Senare på Nobelfesten läste USA:s ambassadör i Sverige, Azita Raji, upp Dylans tacktal till festen.

”Hon läste det fläckfritt, och jag kunde inte låta bli att tänka att han hade två starka kvinnor på sin sida. En som vacklade och en som inte gjorde det, men båda ville inget hellre än att hylla hans verk”, skriver Patti Smith.