Trots att den är så tunn, är detta en bok av malande, ältande karaktär. Som på en revyteater kommer huvudteserna tillbaka om och om igen, i växlande litterära kostymer och peruker. Men känslan av variation och dynamik vill inte riktigt infinna sig. 

Kortprosa-samlingen De obekymrade är alltså författaren och akademiledamoten Horace Engdahls reaktion på och reflektion över metoo-epoken, hösten 2017 – våren 2018. I ett kort förord markerar författaren en känsla av släktskap med historiens förbjudna författare och deras böcker, förbjudna för att de uttrycker sanningar som är svårsmälta för stora lager i samhället.

Sådan vill Horace Engdahl också vara: ”en enda läsares spontana reaktion vid läsningen av en bok, 'Det borde vara förbjudet att skriva så här!', är en tillräcklig belöning för de ansträngningar som det kostade att skriva den”. Sen bär det iväg på kortprosans hårdsminkade lilla käpphäst: galopp ut i strid mot tidsandan!

För att vara en bok med samhällsdebatterande ambitioner är det hela rejält litteraturifierat, stiliserat och koreograferat. I den första delen får vi möta Mahuro – en mansgestalt som kommit till författaren i drömmen och talat ”utan blygsel” – som i trettio korta texter orerar om hur det ligger till med manligt och kvinnligt. Resten av boken är kortprosa av bekant Engdahlsnitt: sirligt formulerade påståenden och trossatser serverade som saltade sanningar.

Jag tycker att Horace Engdahl skriver som en sockerkonditor, snirklande i maräng och marsipan, eller som en oscariansk fasadarkitekt med alla sina dekorativa element. Stilen väger tyngre än substansen: definitionsmässigt dålig stil. Men det finns ju läsare, och även tongivande litteraturkritiker, som tycker detta är briljant. 

Trossatserna som bär upp denna bok är: 

1/ Män och kvinnor är två fundamentalt olika sorter, som drivs av olika behov: män vill se, kvinnor vill bli sedda; män vill dominera, kvinnor vill bli eftertraktade/bekräftade/erövrade. 

2/ Andra uppfattningar än ovanstående är förljugenhet, förfuskning, förvekligande. 

3/ Kvinnor använder med stor list sin attraktionskraft för att få makt över mannen och hela spelet. 

Ja, det är ungefär det. 

Inget av det helt nytt och unikt. I de korta texterna förs dessa vältuggade gubbigheter ändå fram som sällsynta ädelstenar, som exotiska ljuvligheter ur herr akademiledamotens hjärnas outgrundliga mörker. 

Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger har i sin lilla klassiker Konsten att se en ofta citerad fras med liknande innebörd som tes 1:

”Men look at women. Women watch themselves being looked at.” Hos marxisten Berger är denna klatschiga formulering del i en social-kulturell-historisk analys av hur kvinnligheten konstrueras och reproduceras (det vi nu kallar kvinnligt genus; Berger skrev på 70-talet). 

Hos Engdahl finns ingen ansats av det slaget. Han talar om manlighetens och kvinnlighetens essens som om de är på förhand givna, orubbliga verkligheter, om vars natur just den här författaren på inte närmare redovisad väg vunnit insikt. Eller för att formulera det som psykologi istället för metafysik: han är orubbligt övertygad om att just hans egna reaktionsmönster och känslor är äkta vara, och därtill äger allmän giltighet, medan andra reaktioner och känslor är förljugna och förfuskade. Helt instängd i sig själv, helt oförmögen att se och pröva sina övertygelser. 

En roman som gestaltat en sådan människa hade kunnat vara tragisk; en debattskrift som präglas av samma hållning blir beklämmande. Kvinnans högsta lust är att bli sedd, mannen högsta lust är att se, hävdar Engdahl (i skepnad av drömbrodern Mahuro). Därför är mannens utseende inte alls lika intressant och omtalat som kvinnans, fortsätter han och läsaren måste undra hur det ser ut med hans empiri: är han inte medveten om att kvinnor talar om mäns utseende? Eller är han bara inte intresserad?

Därefter släpper Mahuro/Horace in ”en erfaren vän” (som låter omisskännligt som författaren och vännen Stig Larsson) som ”rättar honom och får honom att se djupare: Män skall vara fula, säger vännen, Det ökar förnedringsfaktorn och är därför sexuellt stimulerande för många kvinnor”. Våldtäktspornografins dogm: hon vill det egentligen, övergreppet befriar henne. 

Jaha. Som om man blir insläppt i Horaces och Stigs kompistuggande, i den tämligen lilla bubbla där inget kan hota eller utmanade deras intellektuella dominans: en liten bubbla som av strömmen förs bort från bebodda trakter. 

Jag säger som Stendhal, utbrister Horace, ge kvinnorna rätten att duellera så kommer jämlikheten av sig själv! 

Kompisen: Höhö, jävligt sant! 

Vi andra: Vad i hela friden snackar han om? 

I en av de något längre, avslutande texterna låter Horace Engdahl litteraturiseringens maskeradkostym falla och skriver vad som liknar en kortare debattartikel. Metoo säger Horace, har väckt liv i gammal sexualskräck, i föreställningen att ”sex är någonting kvinnor utsätts för”. 

Man undrar: Har han inte förstått att metoo inte var berättelser om sex, utan berättelser om övergrepp? Vill han inte göra den distinktionen? Eller kan han inte – för att en sådan gräns inte passar in i hans grundläggande bild av mannen som jägare och kvinnan som byte?

Och vidare, om kvinnor som förde fram anklagelser om övergrepp och våldtäkt: ”Med förvåning ser man durkdrivna karriärister, som väl vet hur man använder sin attraktionskraft, spela hjälplösa.”

Meningsbröderna kluckar och dunkar rygg, medan deras lilla bubbla driver allt längre bort mot horisonten.