Alla betydande partier, alla tongivande media i Sverige har sagt ett högt, ljudligt och endimensionellt NEJ till narkotika. Vad man kunnat göra för de arma missbrukarna har inte stått i centrum för svensk narkotikapolitik. Det viktiga har varit att säga nej.
Narkotikafrågan – ett kulturkrig
Det är narkotikafrågans politiska idéhistoria som står i fokus för författarens och journalisten Magnus Lintons bok ”Knark – en svensk historia”. Kampen mot narkotikan blev i vårt land tidigt definierad som ett kulturkrig, skriver Linton, ett utifrån kommande hot mot vårt land.
Och när den skrämmande bilden av knarket som pest och som smitta väl var etablerad har den varit styrande för debatten och politiken.
Ordet knark centralt
Det specifikt svenska ordet knark är en av de ledtrådar Magnus Linton följer. Ett ord som buntar ihop alla droger från marijuana till amfetamin till ecstasy till heroin – med helt skilda sociala och psykologiska sammanhang – under ett och samma slagkraftiga rubrikord.
Ett ord som utraderar nyanser, till exempel den mellan bruk och missbruk.
Ett ord som inte låtsas om den rätt stora skillnaden mellan ett socialt fungerande cannabisrökande och ett livsförtärande heroinslaveri.
Ett annat spår Magnus Linton följer är att kampen mot knarket länkat in i andra traditioner av fosterländsk kamp mot orenhet och förfall, i ett land där föreställningen om nationell renhet varit ovanligt stark och uppfattats som en konkret politisk och social realitet. Nolltoleransen mot knark som släkting till tvångssteriliseringarna; en utrensning av icke önskvärda.
Myndighetssadism
Hårdheten i nolltoleransen har fått såväl missbrukare och deras anhöriga som forskare att tala om sadism från myndigheternas sida mot samhällets allra svagaste och mest utsatta.
Metadon, sprutbytesprogram och andra åtgärder för att göra livet som heroinist mer uthärdligt har mötts av extremt hårt politiskt motstånd i Sverige. Först på senare år har sådana saker blivit vanliga – kanske typiskt nog samtidigt som narkotikafrågan försvunnit från den politiska hetluften.
Ända fram till 90-talet uppfattades narkotika som en av de allra viktigaste samhällsfrågorna.
Sedan var det som att Sverige tyst och stilla blev mer som de flesta andra europeiska länder, även på narkotikapolitikens område.
Sverige har blivit självförsörjande på marijuana, som blivit en bred och folklig drog. Allt fler heroinberoende bemöts med hjälp och stöd, rena sprutor och metadon, av samhället istället för ett iskallt avvisande.
Magnus Lintons bok är inte ett debattinlägg i någon banal och förenklande mening. Det är en energisk och skarpsynt journalistisk undersökning av politiska idéer.
Symboliken viktigare än verkligheten
Den handlar inte så mycket om narkotikans farlighet som om de fascinerande politiska mekanismer som kan göra uppslutning under fanorna viktigare än eventuella resultat; som kan prioritera symboliken över realiteten.
Men så mycket är väl klart att Magnus Linton tycker att den strikta svenska narkotikapolitiken varit en dålig politik, som orsakat väldigt mycket onödigt lidande och död. Dessutom har den alstrat tvivelaktiga trossatser och förträngt vetenskaplig kunskap.
Nolltolerans och utopiska visioner leder till omänsklighet och bisarrerier på vägen.
Men kanske har den utopiska visionen om ett narkotikafritt samhälle inte gett upp andan.
2016 kan bli året då narkotikafrågan på nytt blir en av den stora civilisatoriska stridsfrågorna, påpekar Magnus Linton.
Nästa år hålls UNGASS 2016 – ett av FN:s återkommande stormöten om världen och narkotikan. Det förra hölls 1998 och slutade i ett starkt ställningstagande för nolltolerans och för visionen om det narkotikafria samhället (som uppskattades bli verklighet 2008).
Legaliseringar i USA
Nu skär mötet mot bakgrund av legaliseringar i USA som satt igång en global, ekonomisk och juridisk process med oöverskådliga följder.
Och mot bakgrund av en FN-rapport under Kofi Annans ledning som starkt uppmanade världssamfundet att upphöra med sitt förlustbringande ”war on drugs” och istället ”sluta fred med narkotikan”.
Sannolikt kommer båda sidor – de som förespråkar olika former av legalisering, och de som manar till ännu hårdare krigsinsats – att mobilisera alla sina resurser inför nästa år.