Det är dymmelonsdag och Thomas Wassberg stretchar.

Tysta veckan är sista veckan i fastan. Kristna minns Jesu död och lidande på korset. Den katolska trons viktigaste högtid.

Magasin sju på industrikyrkogården Frihamnen i Stockholm är inte tyst. TV4-programmet ”Let’s dance” har flyttat in och rullat ut röda mattan. Lidandet existerar i alla fall, säger deltagarna: muskelbristningar och benhinneinflammationer. Inga korsfästelser, men tillräckligt för att tv-profilen Linda Lindorff ska gråta stort i ett videobloggsinlägg.

”Du kan inte säga upp dig nu”

I år har, förutom Wassberg och Lindorff, tre mycket kända skådespelare ställt upp. Ewa Fröling blev först att röstas ut ur programmet, men Johan Rabaeus – som spelar Molières ”Den girige” på Dramaten parallellt, dansar på. Det gör även Pia Johansson, uppsagd från Stockholms stadsteater sedan tre år och därmed fri att göra hur många underhållningsprogram i veckan hon önskar.

– Flera sa, ”du kan inte säga upp dig nu, när du börjar närma dig pensionen och det är svårt att få jobb”. Det gjorde mig bara mer taggad att säga upp mig, säger hon.

– Det var andra människors rädsla. Inte min. Har jag lyckats ha mat och husrum i 55 år så ska jag väl kunna ha det nu också.

Att lära av sin hund

I 30 år var Pia Johansson anställd vid stadsteatern.

– Man vet ju aldrig hur länge man får vara kvar i det här programmet, men jag har rensat kalendern. Eller en sak har jag sagt till om. Jag går en hundinstruktörsutbildning, så jag är borta några lördagar och söndagar.

Vad innebär det?

– Att jag ska bli hundinstruktör.

Vad innebär det att vara hundinstruktör?

– Att man hjälper folk att hantera sina hundar, och lär sig allt om sin egen hund.

Pia Johanssons egen hund sitter i en bil på parkeringen. Den är inte överhettad. Det är mars.

– Ju mer man lär känna sin hund, desto mer förstår man om sig själv. Hur hunden beter sig speglar vad jag gör som ledare. Vilka uttryck jag ger, det är de jag får tillbaka. Egentligen kretsar hela mitt liv kring sådana saker: vad är det som inte funkar, och varför. Teater, dans, relationer... Jag har gått en terapiutbildning också.

”Det förändrade mitt liv”

Hon tänker att hon mycket väl hade kunnat bli psykolog eller detektiv.

– Jag tror att det har att göra med min uppväxt. Att jag växte upp i en alkoholistfamilj där min pappa var periodare, säger Pia Johansson, och berättar om det.

Det har hon gjort många gånger tidigare. När Pia var runt 25 år konfronterade hon sin pappa. Det hände tillsammans med resten av familjen efter en veckas samtalsterapi och information om medberoende. Att det, precis som alkoholism, är en sjukdom. 

– Det var ett fantastiskt helande. Att det fanns ett verktyg. Det förändrade mitt liv.

Du pratar ofta om din pappa och om din tro.

– Min tro får jag alltid frågor om fem minuter innan intervjun är slut. Det brukar vara så här, ”jaha, då var vi klara. Eller jo! En sak till! Hur kommer det sig att du blev katolik?”

Varför tror du att det är så?

– För att folk är rädda för att ställa frågan, eller för att trampa mig på tårna. 

”Varför lever jag?”

Får du prata klart tycker du?

– Nä, de flesta är bara intresserade av det snabba svaret. Jag tycker att tro är jätteintressant, men för det första måste man definiera: vad är Gud? För vi måste ju reda ut vad vi pratar om, annars blir det en konflikt redan i frågan, och då måste jag försvara mig. Jag är inte intresserad av att omvända någon, eller att vi ska sitta och slänga åsikter mot varandra. Det tycker jag har så lite med tro att göra.

– Jag tänker att allt har en mening. Det som händer i Belgien nu är fruktansvärt. När sådant händer börjar man genast tänka: varför händer det? Varför händer det där och inte här? Varför lever jag och inte de? Det är fantastisk att jag har ett liv. Vad gör jag med det? Man kan inte gå genom livet utan att vara med om en förlust. Vid alla de tillfällena kommer frågorna, är det här allt? Finns det inte mer? När det händer fördjupar vi oss själva och hur vi förhåller oss till omvärlden.

Det finns en mening

Pia Johansson säger att hon lärde sig om psykiatern och författaren Elisabeth Kübler-Ross sorgeprocesstege efter att ha spelat cancersjuk på teatern.

– Det finns saker vi alltid går igenom när vi drabbas av en förlust. Oavsett om det handlar om att tappa busskortet eller att möta sin egen död. Förnekelse, ilska, till att man börjar köpslå – ”jag lovar att” till exempel. Därefter depression, och acceptans.

– Sedan kan man skita i att gå igenom allt. Stanna i bitterhet och depression. Det tar olika lång tid förstås, för en del flera år.

Linda Lindorff verkar vara glad igen efter muskelskadan, men uppdaterar senare på onsdagen att hon krockat med bilen.

”Jag är chockad och ledsen. Har aldrig krockat förut. Nu händer plötsligt allt”, skriver hon på Instagram.

En ny process är inledd.

Pia Johansson mediterar och verkar vara bra på att hitta acceptans.

– Jag är tillfreds så till vida att jag tror att det finns en mening med allt.

Hur länge har du trott så?

–  Sedan jag var barn tror jag, men jag har tvivlat också. Att ha en relation med Gud är som att ha en personlig relation. Man bråkar och gör slut, sedan blir man kär igen.

När gjorde du slut med Gud senast?

– Nu var det ett tag sedan... Det var nog i samband med att jag blev katolik faktiskt.

Letar man och hus

En reporter från Expressen avbryter samtalet. Pia Johansson går iväg för att svara på några frågor.

– De ville veta vad jag tjänade, säger hon när hon är tillbaka.

Vad svarade du då?

– Så här mycket, säger hon och illustrerar ett utrymme mellan händerna, ungefär som prins Daniel Westling på pressträff utanför Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning. 

Pia Johansson jagar inte pengar, säger hon. Utan skoj. Det måste vara kul att jobba. Därför är hon privilegierad, det vet hon om.

– Man vet aldrig hur livet ter sig men just nu längtar jag efter att köpa ett hus på landet, ha en stor hundrastgård och dela mitt liv med en man som har samma intresse.

Har du hittat något hus?

– Nä, jag hittade två hus men de gick upp en och en halv miljon, så det blev inget. Uppsalatrakten tycker jag är skön. Någon liten sjö och en skog.

Hur går det med mannen då?

Pia Johansson spelar hörselskadad.

Letar du som du letar på typ Hemnet?

– Nej, jag kan inte använda sådana sidor. Det blir så konstigt. ”Där är hon i Parlamentet”, liksom. Däremot uppmanar jag mina vänner att vara äktenskapsmäklare, att matcha mig.

”Handlar om segern över lidandet”

På långfredagskvällen ska koreografin Pia Johansson och dansaren Marc Christensen har repat in direktsändas. På lördagen går hon i kyrkan.

– Jag går dit vid mörkrets inbrott. Men jag kommer att följa allt hela tiden, inom mig. Jag tycker att Stilla veckans dramaturgi är fantastisk. Man vet redan hur det går, precis som med varje pjäs, för att man har läst den innan, men att vara i det är annorlunda varje gång, säger hon.

– Långfredagen handlar inte om lidande, det handlar om segern över lidandet. Som med ”Jesus Christ Superstar”, den slutar med korsfästelsen och jag brukade undra, ”va?”, ”Det kan inte vara slut här?”. Men grejen är uppståndelsen och segern. Det finns alltid hopp.

Vilken är din största seger över lidande?

– Jag tror att det var efter allt som hände mellan mig och min pappa. Att vi innan han dog sa till varandra, ”jag älskar dig”, och ”jag älskar dig”, och menade det.

– Det tar inte slut. Vi fortsätter att utvecklas och gå vidare. Vi kan alltid lära oss mer.

Vad vill du lära dig nu då?

– Quickstep.