En hiphopgala där värden (Sarah Dawn Finer) inleder med att shakea loss till Sir Mix-A-Lots gamla rövrap-klassiker ”Baby’s got back” är en ovanlig syn i Sverige. Men jag är inte ändå inte särskilt förvånad. Det känns som att jag är i USA i samma minut som jag kliver in genom dörren till Hamburger Börs.

Varje millimeter av stället är nedplottrat med varumärken; Streetwear, öl och energidrycksloggor ockuperar alla tomma ytor. Varje kategori av potentiella vinnare presenteras ”i samarbete med...” och 50 cent stirrar surmulet på mig från en vägg – antagligen i hopp om att jag ska köpa hans kassa hörlurar nu när han inte gör musik längre (?).

Liknar ett NASCAR-race

Kingsize Magazine är inte finansierade av licensbetalare och har förstås inte lyxen att bekosta en så här fet fest ur egen ficka, men den sponsrade upplevelsen får en rejäl procent av interiörerna att likna ett NASCAR-race i Texas.

Kvällen kickas igång med att en maskerad sångare gör ett coolt men svajjigt första nummer medan dansare studsar omkring över scenen. Även om akustiken lämnar en del att önska slår det mig hur proffsigt allt är koreograferat och välpacketerat för galan.

Sjukstugan kör sin hit ”Zig zag” habilt och med mysigt trumpetintro, men de skriker så högt i mickarna att musiken begravs djupt under deras flåsiga basröster. Ett problem flera av galans rappare verkar lida av. Poängen med en mikrofon är väl att man slipper skrika?

”Precis vad korvfesten behöver”

Soulhoppet Kim Cesarion har dock en falsettstämma lenare än honung. Med herrmoderiktig dandystil och en röst som skulle gjort Prince förbannad lyckas han få 20-talet tjejer att plocka fram sina mobilkameror och skrika. Den vita killen i hans band river också av Kingsizegalans enda gitarrsolo.

Kvällens tyngsta uppträdande står kollektivet Femtastic för. Frontkvinnan Cleo inleder med ett feministiskt brandtal som, när beatet rullar igång, förvandlas till en bulldozer som krossar allt. Med tanke på att 99,9% av vinnarna under kvällen är män är Femtastic precis vad korvfesten på Hamburger Börs behöver.

”Rap utan kamp och smärta är i slutändan bara prat” skrev Lars Flysjö i Arbetaren 18/4-2012. Han menade att svensk hiphop vuxit sig så stark de senaste åren för att resten av samhället är på väg åt helvete. Att Kingsizegalan kan arrangeras för andra året i rad är åtminstone ett kvitto på att svensk hiphop är större än på mycket länge.

Att det går att tjäna pengar på musiken igen kan bero på Spotify, men det är akterna från Redline Records: Labyrint, Kartellen, Linda Pira, Stor, Carlito med flera som alla spelat stora roller i senaste årens svenska hiphopboom. Kultursidorna kan säga vad de vill om musiken (vilket oftast är inget alls), men siffrorna på youtube ljuger inte.

Ny hiphopvåg

Flysjö menade i sin text att folkhemmets nedmontering – med vissa kvarvarande spillror som fritidsgårdar och tillgång till replokaler för ungdomar – gett upphov till en ny hiphopvåg i Sverige. Historien såg likadan ut i Bronx på 70-talet eller i Los Angeles-förorten Watts på 90-talet. Avindustrialisering ledde till klassklyftor och segregation, och precis som i USA börjar nu problemen behandlas mer som en polisiär fråga istället för sociala angelägenheter.

Det blir påtagligt under galan när Sebbe från Kartellen kör ”Mina områden” tillsammans med årets nykomling Dani M där refrängen går: ”ungar röker braj utanför fritidsgården/tjackisen står och dyrkar nåt av låsen/polarns mamma gömmer systembolagspåsen/ välkommen till mina områden”.

Det kan tyckas paradoxalt att musiken som – åtminstone på papperet – sprungit ur den här sortens blod, svett och tårar har sitt hem på ett event som Kingsizegalan. Men allt reklambjäfs går hand i hand med hiphopens motsägelsefulla entreprenörsanda, som ofta handlar mer om att bli sitt eget varumärke än att hjälpas åt. Den har på gott och ont fötts som ett strategi ut ur ett socialt underläge.

”Svårt att inte charmas av familjestämningen”

Det må vara homosocialt ryggdunk, men det är svårt att inte charmas av familjestämningen när producenttrion Salla, Masse och Chepe från Redline records utnämns till kvällens kungar i nästan varje tacktal. Efter att Sarah Dawn Finer jämfört dem med Weinstein-bröderna under Oscarsgalan får de avsluta hela galan med en hitkavalkad där en höggravid Linda Pira rappar om ”rom och kush”.

Innan jag går hem ställer jag mig i kö till toaletten, där två aspackade blondiner håller hov. En av dem visar en iphonebild på sin bakdel, bjuder in hela toalettkön till ”sin bordell” och diskuterar om de ska ha ett gangbang med en olympisk guldmedaljör. Känslan av att vara i USA når ett slags peak, men när de försöker tränga sig före i kön protesterar jag och en av dem kallar mig ”jävla svenne” på östgötska. Då känner jag mig hemma igen.

Kvällens...

...mest minnesvärda tacktal:

– Papa Dee. Vann pris för bästa dancehall och passade på att ge props till sig själv för att han var först med att göra hiphop i Sverige (jasså?) och att ”det är kul att se att svensk hiphop fortfarande lever”.

– Gauge, vinnaren av Bästa graffiti, passade på att dissa Stockholms stad för sin nolltolerans mot gatukonst.

– Agnes-Lo Åkerlind, som delade ut pris och flikade in ett ”Tack till...nästan alla vinnare här ikväll”.

...missade chans:

– Rapparen Penga Per hade uttryckt missnöje innan galan. När han fick reda på att han inte nominerats i kategorin bäst klädda kommenterade han via sin instagram: ”Mothafuck dom, jag hade Air Yeezy runt halsen + adidaskläder som inte ens går att köpa i Sverige PLUS en fuckin HERMÈS sjal så alla andra kan bara suga min kuk.” Timbuktu vann priset, och man kan ju tycka att Penga Per borde ha stormat scenen á la Kanye West, om han nu kom på galan...

...fjärde element:

– Breakdance-battle på slutet? Seriöst, kan vi inte komma överens om att ”streetdance” är hiphopkulturens svar på ”Glee” en gång för alla?