Vad hade du gjort om någon kidnappade dina barn? Skulle du sökt rätt på gärningsmannen, låst in honom i en skrubb och torterat honom? Alltså även om du inte var 100 procent säker, och mannen i fråga var förståndshandikappad? 

Jag känner mig lite utanför hyllningskören som menar att de här frågorna är så ”komplexa”. Kidnappningsthrillern ”Prisoners” har redan genererat oförtjänt mycket biljettintäkter och kritikerhyllningar för just de här moraliska kvalen.

Familjefarsan Keller Dover (Hugh Jackman) är en riktig karl. Han försörjer sin familj, han jagar, han har sagt stopp till sponken. Och som det brukar vara i kidnappningsthrillers börjar allting i fridfullt stiltje. Keller och hans fru firar Thanksgiving med grannfamiljen. Det kommer fram att hans favoritlåt är amerikanska nationalsången, som han gärna sjunger i duschen.

Men ibland spelar det ingen roll hur rejäl du är, visar det sig.

Kellers dotter går ut och leker med en kompis och snart är båda försvunna. Förmodat kidnappade av en riktigt sjuk jävel.

Detektiven Loke (Jake Gyllenhaal) kallas in. En badboy med ett mjukt hjärta, som trots sina kåkfarartatueringar aldrig misslyckats med ett fall. Dover-kidnappningen verkar dock bli hans första.

Den misstänkta husbilen som stod parkerad på gatan där flickorna försvann tillhör en Alex Jones, som har samma intellekt som en 5-åring (Paul Dano). Spåren blir kallare för varje dag.

Pappa Keller blir desperat och kidnappar till slut Jones för att få reda på var hans dotter befinner sig. Han misshandlar honom och börjar förstås supa igen. Offret blir själv förövare. ”Wow”. ”Komplext”.

Alla inblandade är dessutom väldigt kristna, kanske för att ge karaktärerna tyngre känslor av skuld och ett sätt att rättfärdiga sitt våld. Det är en intressant men långt ifrån färdigbakad idé. 

Hollywoods sämre ekonomi påverkar självklart utrymmet för nyskapande, men jag trodde ändå att mästerverk som ”När lammen tystnar” och ”Seven” hade satt ribban högre för en kritikerhyllad ”psykologisk thriller”. ”Prisoners” är ett något olustigt uppvaknande från den illusionen.

Men samtidigt har jag aldrig särskilt tråkigt. Jag vill, med visst ansträngning, faktiskt veta vem mördaren är. Och det är kanske allt som räknas.

Hugh Jackman ska ha beröm för sitt glansögda porträtt av den nedbrutne familjemannen. Och precis som i en annan mordpusselthriller, ”Zodiac”, spikar Jake Gyllenhaal den kisande uppsynen framför datorn perfekt. Han kompletterar snyggt genom att blinka extra hårt i stressade situationer.

Det kanske inte är mycket, men det räcker långt om du blivit kidnappad och måste slå ihjäl ett par timmar.