Berättaren i Michel Houellebecqs Serotonin är som i tidigare romaner av samme författare en vit medelålders medelklassman med problem: han känner sig förfördelad av livet, han är ensam, röker och dricker för mycket, vantrivs med jobbet och jagar efter kvinnor, eller rättare deras underliv som han beskriver mer detaljerat än deras ansikten. I den nya romanen är han dessutom beroende av antidepressiva medel som dövar ångesten men gör honom impotent. Dags att se tillbaka och summera.
Berättaren har varit konsult vid jordbruksdepartementet och där bidragit till den kris för Frankrikes mjölk- och ostbönder som, enligt honom, EU ytterst är ansvarig för. Han har också förlorat den enda kvinna han tror sig ha älskat och försöker nu bli av med sin nuvarande flickvän, en japanska med dyr garderob och extravaganta erotiska vanor. Han är ekonomiskt oberoende, han tar in på hotell, det enda i Paris som fortfarande tillåter rökning på rummet, och gör utflykter till den nordfranska landsbygd där han tidigare härjat i yrket.
Där spårar han upp gamla flammor och finner att de gått vidare till andra liv, där tar han också kontakt med en studiekamrat, den enda vän han haft, med det normandiskt klingande namnet Aymeric, en adlig bonde med anor tillbaka till tiden före slaget vid Hastings. När de var unga lyssnade de på Led Zeppelin och tittade på inspelningar av Jimi Hendrix sista konsert, Aymeric har behållit sitt långa hår och röker fortfarande marijuana, men allt annat i hans tillvaro har genomgått en drastisk förändring: Hans ofantliga ägor måste säljas av bit för bit för att finansiera det olönsamma jordbruket, hans fru har lämnat honom och tagit med sig barnen till London, han är en desperado med många skjutvapen och bondeupproret som sista utväg.
Houellebecq har fått rykte om sig att kunna förutsäga händelser. Hans förra roman Underkastelse kom ut några dagar före attentatet mot Charlie Hebdo och i den nya romanen förebådas de gula västarna. Men profetior syns först i efterhand och skymmer då lätt blicken för det som verkligen är Houellebecqs egenart, hans förmåga att sätta fingret på det som rör sig strax under ytan och dessutom koppla ihop till synes oförenliga samhällsfenomen.
I Serotonin ser han paralleller mellan socialdemokratins nedgång och ungdomars vikande lust, han nämner i förbigående växande klyftor mellan inkomst av arbete och vinst på kapital (som en annan Piketty), han låter blicken svepa över storstaden och ser bara reklampelare, han gräver i landsbygden och finner den tömd på tusenårig kunskap. Till råga på eländet breder pornografi och pedofili ut sig som en farsot i var mans dator.
Houellebecq är en provokatör och det är upp till läsaren att avgöra hur han ska tolkas. På senare tid har hans ytterst konservativa uttalanden i olika medier fått en del kritiker, exempelvis Stefan Jonsson i DN, att i hans romaner se politisk propaganda för en nationalistisk ultrahöger. Själv läser jag Serotonin som en berättelse om vad som händer i ett samhälle där depression är en allt vanligare diagnos, där solidaritet är ett bortglömt ord, där lönsamhet är allt och värde intet. Det är förresten inte bara en berättelse om depression, utan en roman som gestaltar depression, som utan förbarmande drar in mig i en tunnel utan ljus. Houellebecq har återigen lyckats sätta fingret på samtidens ömma punkter – och det gör ont!
