Florian Schneider föddes några år efter kriget i ett sönderbombat Tyskland. 90% av Dusseldorf var borta. Florians pappa som var arkitekt hjälpte till att resa staden på nytt. Unge Schneider gjorde något liknande. Fast han byggde om hela musikhistorien.
När Florian flöjtade och fiolade loss i gruppen Pissoff på det sena sextiotalet var det i en tid av studentuppror och frihetskamp. Amerikansk världsdominans, Vietnamkrig och kultur stod lagom högt i kurs. Det Florian och hans studiekamrat Ralf Hütter började spela ihop i friformsgruppen Organisation var något annat än den dåtida dominerande angloamerikanska popmusiken. Det kallades krautrock och blev till ljudet av ett nytt Europa. Och ett betydande kretskort i den grupp de bildade 1970 med namnet Kraftwerk.
Med tiden tröttnade Florian på traditionella instrument och började intressera sig för mikrofoner, högtalare, boxar, synthar... efter ett tag byggde han nya, egna sådana. Och musik därefter. Elektronisk sådan – en sorts ”fabrikernas folkmusik” som David Bowie så träffande kallade den – som kom att prägla generation efter generation. Och som gör det än idag.
Techno, syntpop, edm, house, postpunk och hiphop. Vad hade vi gjort utan Kraftwerk? Utan den första långresan Autobahn som var först ut bland de elektroniska verken, Trans Europe Express, The Robots, Pocket Calculator och en del annat de gjorde fram till sista albumet 2003?
Men att sitta och säga att Kraftwerk vid sidan om Beatles är några av de viktigaste spelarna i modern musik känns ändå lite halvt. Kraftwerk handlar ju om så mycket mer.
Kanske är det gamla hederliga wagnerska utrycket gesamtkunstwerk mer rättvist? Ett allkonstverk där musiken är en del, bilderna och framförandet två till. När man tecknar, förlåt programmerar är ett bättre ord i detta sammanhang, en större bild av Kraftwerk ser man ännu mer av helheten. Inte minst ljuset av den europeiska sådana.
Kraftwerk må ha varit framtidsvänner, men bakom den troligen Gilbert & George-inspirerade strikta kostymeringen, fanns hippiehjärtat kvar. De varnade för miljöförstöring, massdataövervakningoch ogillade ofta internet. De skapade en bild av sig själva som anonyma och universella på en och samma gång och lät sig ersättas av både dockor och robotar på scenen. De var ett kollektiv utan individuella stjärnor (bara det att han faktiskt varit en död i en vecka innan världen får veta säger sååå mycket om Kraftwerk). De var lika mycket konst och kritik som musik.
Och mitt i allt detta satt Florian Schneider. Ljudfetischisten, som Hütter kallade honom. I den lilla Kling Klang studion på Mintropstraße 16, som träffande nog ligger mitt på europakartan, jobbade de långsamt vidare. De tackade nej till sammarbeten med David Bowie och Michael Jackson, men ja (som enda ord) i ett handskrivet brev till Coldplay. En gång torghandlade dock Florian säsongens sparris med Iggy Pop. Och Bowie gav honom titeln på en sång, V2 Schneider från plattan Hereos.
Hyllningarna är otaliga. Men amerikanska Rock 'n' roll Hall of Fame är fortfarande inte övertygade. De har nominerat Kraftwerk hela sex gånger för ett inval, men inte ens i år blev det något. Däremot valdes både Depeche Mode och Nine Inch Nails in – två band som har tyskarna att tacka för så mycket.
I år fyller Kraftwerk 50 år med Hütter ensam kvar som originalmedlem. Florian hann fira sin 73-årsdag innan cancern tog honom. Han lämnade av okända skäl sitt livsverk 2008, men det sägs att han ville göra annat långt innan dess. Favoritteorin hos flera är att det bråkats om en cykelpump (Kraftwerk gillade att cykla, kul historier finns om turerna i Arvika).
Sedan blev det tyst. Som den gode skämtare Florian tydligen var (hans leende på många bilder är monalisiskt) medverkade han i ett tyskt buskisprogram för några år sedan i sin, på ålderns höst, flitigt använda keps. Samt gjorde en protestlåt mot nedplastningen i haven.
En rätt diskret, men säkert kraftwerksk sorti, från någon som än idag är med om att förändra musiken och världen runtomkring den.