Vendela Engström, 26, sjunger i bandet Vidro och beskriver stilen som klassisk punk.

– Det är snabbt och hårt och jag skriker. Sen är det ju hela grejen med den här ”gör det själv”- andan. Vi gör allt från att spela in till att göra egna omslag.

Hon kom först i kontakt med punken i 12-årsåldern via band som Ebba Grön och KSMB. Sådant som hennes pappa spelade på vinyl.

– Punken blev viktig i en förort där man kände sig som ett weirdo och inte delade intresse med så många andra, säger hon.

Likheter med 70-talet

Även om scenen har förändrats ser hon flera likheter mellan 70- och 80-talets punkrörelse och den som existerar i dag. Mer än många andra genrer har punken ofta beskrivits som en politisk rörelse lika mycket som en musikstil.

– Man samlas kring musiken men musiken är inte det enda man pratar om. Det är livsviktigt att ha det här vid sidan av det vanliga livet. Det blir ett sätt för oss att få andrum från en värld där man inte är tillfreds med strukturerna.

Bemöts med viss skepsis

Precis som då är det dessutom en scen som fortfarande bemöts med vissa fördomar förklarar hon.

– Många fattar nog inte varför man håller på, tror att det är en hobby. Men det är större än så. Det handlar om att det är livsviktigt att spela musik och att man har hittat andra personer som tycker att det är lika viktigt, säger hon.

Stöttande scen

Hon beskriver dagens svenska punkscen som ”en familj” där många dessutom kan mötas över generationsgränserna.

– Det är en väldigt stöttande scen. Man går på varandras spelningar och folk hjälper varandra.

Hur brukar folk reagera när du säger att du spelar punk?

– Jag spelade upp vår demo för mamma, men hon tyckte inte om det. Det är som med allt. Folk tycker om olika saker, men scenen är öppen för alla som vill.