Tre år efter debuten och ett år efter genombrottet blir Jireel myndig. Det är en stor dag.

Stjärnan som prisats som årets nykomling på Grammis och årets artist på P3 Guld har äntligen åldern inne för att komma lagligt in på sina egna konserter.

Men han har inte glömt hur det var att inte få komma in på klubben. Eller sin stora skara unga fans. Turnépremiären i Malmö i kväll inleds därför med en barntillåten spelning innan kvällen tar vid och baren öppnar för hans andra konsert.

Tänket kring öppningen av Arton Ruschen, som turnén döpts till, sammanfattar på ett vis 18 som album.

Den ringar in en av de största stjärnorna som kommit ur svensk hiphop på senare år och hans liv såhärlångt. Både musikaliskt och som livsbetraktelse.

På albumet får vi följa honom från det att han var en ”go-getter” (mammans ord) fram till att ”grabben vuxit till ett pro” och vidare in i de förhoppningar, tvivel och avund som följer med framgång av det slag som han nått.

”Du måste behålla succéen”, ropar en av dansarna i slutet på det inledande titelspåret.

Producenten Jeff Roman (som gjort 11 spår, samtliga utom den redan släppta Forca som har Stors kumpan Charlie Bernardo bakom spakarna) är helt med på livslinjen.

Han ramar elegant och träffsäkert in historien både med Jireels signum – den sprittande kalasglada afrobeatiga popmusiken – fram till nutidstypisk trap i stundtals mörkare kostym. I centrum är hela tiden Jireels vackra röst. Ingen sjunger eller rappar som han.

Precis allt jag hör andas 18-årsdag till hundra procent. Det känns hur han står och väger mellan ungdom och vuxenvärld i både text och tongång.

Och albumet är väldigt omedelbart. Eller varför inte; väldigt ”Snap”, för att citera inte bara namnet på ett kommunikationsmedel, utan också titeln på en av hans mest älskade och kaxigaste hits.

18 är väldigt färskt. Det har spelats in under det sista halvåret och skulle antagligen bli något helt annat om det färdigställts några veckor fram i tiden.

Då kanske Jireel är färdig med sitt körkort (och slipper berätta att bara hans producent köpt en car). Då kanske han har egen lägenhet och kan bjuda in sina flickvänner istället för att komma hem till henne när det är föräldrafritt med alla sina vänner i släptåg.

Han hade kanske också kunnat ta en klunk konjak själv på krogen. Inte bara hällt den över alla de som avundsjukt betraktar en man of the year som inte behöver Tinder för att locka över deras kärlekar till honom.

På tal om Man of the year (namnet på albumets äldsta spår). Kan han behålla sin titel?

När jag såg 16-årige rapparen Siimeon från Tensta skina i gårkväll påmindes jag lite varför Jerry Williams, som lämnade oss i veckan, kallades rockfarfar redan när han fyllt 25. Om hur hög hastigheten är i världens inte bara största utan också mest konstnärligt kreativt utvecklande popmusik.

Jireel må rimma Frank Ocean med lotion, men han vet om spelreglerna på scenen och har skött skolarbetet noga vid sidan om turnéer och skivinspelningar för att gardera sig.

Men jag tror inte att denne supertalang behöver oroa sig. Att göra svensk hiphops – om än något snapchattiga – svar på Hjalmar Söderbergs roman Martin Birks ungdom är ingen dålig start på karriären.