… som att börja mitt i en mening. Vi är bara där, någonstans på vischan i Colombia, i närbild på unga Zaida som just vistats ett år i isolering, en ceremoni hos wayuu-folket som markerar övergången från flicka till kvinna. Klanen samlas för att hylla henne, dansar en udda fågeldans, sjunger traditionella sånger och festar loss. 

Rapayet ber om Zaidas hand och får motvilligt medhåll från hennes mor, men den begärda hemgiften är väl tilltagen: 12 kor, 10 getter och flera värdefulla halsband. En förmögenhet för Rapayet som är lika fattig som resten av urbefolkningen. 

För att dra in degen till hemgiften säljer han marijuana till några amerikanska hippies som slackar omkring vid en strandremsa på andra sidan djungeln. Till en början är det en småskalig verksamhet, men den växer rejält under filmens gång, vilket leder till krig mellan olika klanerna, och även med de utländska smugglarna. 

Det är minst sagt uppfriskande att transporteras långt bortom sin cineastiska säkerhetszon. Det geografiska avståndet mellan Sverige och Colombia är väl ungefär detsamma som till Nordamerika men mentalt och populärkulturellt sett har ju USA sedan länge blivit nästgårds. I Birds of passage är vi lika vilsna som om vi hade trillat ner på ökenplaneten Tatooine (eller någon annan Star Wars-miljö). Inte bara på grund av avstånd och tid (filmen rör sig från 1960- till 80-tal), utan även tack vare ett udda berättartemperament, tidigare osedda miljöer, exotisk flora och fauna och kluriga traditioner. 

Nu kanske det låter som en tripp på Etnografiska museet men icke, det här är först och främst ett spännande vendettadrama som mixar vidskepelse och drömtydning med brutal realism och benhård blodshämnd – som också har ett härligt pragmatiskt förhållningssätt till begrepp som huvudperson och hjälte. Jo, i fokus står Zaida och Rapayet, det är hos deras klan vi huserar, men man kan aldrig vara säker vem som ska överleva nästa konfrontation. Här följer logiken dramats egen dynamik snarare än Hollywoods stela ramar för gott och ont (i och för sig inte helt olikt Game of thrones).

Med andra ord en suggestiv, vacker och oförutsägbar historia som också berättar om västerlandets intrång och ödeläggande av urbefolkningens liv, om traditionernas död och knarkkapitalismens födelse i en region där den ökände drogkungen Pablo Escobar snart skulle ta över.

Filmmakarduon Cristina Gallegos och Ciro Guerras mustiga skapelse ger onekligen mersmak. Deras förra alster, Embrace of the serpent, var den första colombianska filmen att nomineras till en Oscar, men den kom aldrig till svensk biograf. I den handlar det om kolonialismen sedd ur urbefolkningens synvinkel. Trailern, som utlovar slående svartvitt foto och en Apocalypse Now-artad intrig, ger Embrace of the serpent gräddfilen upp till i toppen på min redan alldeles för långa måste-se-lista.