Fängelsefilmen är minst sagt en tacksam genre för den som vill skildra den buteljerade aggressionens dynamik. Den begränsade spelplanen, den kokande häxkitteln av testosteron, knark och pennalism har gett oss klassiker som Midnight Express och Papillon (snart kommer remaken), och även en hel hög andra, mindre begåvade saker.

Och man kan lugnt säga att A prayer before dawn tar åtminstone lidandet ett steg till. Filmatiseringen av den verklighetsbaserade romanen med samma namn öppnar hårt. Och sedan blir det värre. Vidrigt, faktiskt.

Billy Moore är ett muskelpaket med dålig impulskontroll. En brittisk thaiboxare som efter en drogaffär hamnar i ett thailändskt fängelse, ökänt för sin korruption och brutalitet.

Den franske regissören och manusförfattaren Jean-Stéphane Sauvaire har valt ett effektivt, okommenterat, närmast dokumentärt berättande där handlingen, framförallt i början, förs framåt med fysik och mimik snarare än replik.

Samtidigt som vi försöker få någon rätsida på vem Billy är, kämpar han för att lära sig navigera i en miljö med nya regler och lagar, skrivna och oskrivna. Svårtolkade makthierarkier. Vi är snart lika förvirrade som Billy, vilket spär på den redan snabbt alstrade spänningen.

Det är sannerligen mycket kropp för biljettpengen. Blod, svett, tårar och alla andra möjliga substanser stänker och stinker (tur att den gamla bio-gimmicken Smell-O-Vision inte blev standard…). Det är misshandel, anala våldtäkter, mord och annan förnedring och mitt i denna fundamentalt degenererade ävja kan man ändå skönja en gnista hopp… nej, det kan man inte, men det är ju så det brukar se ut i genren. Poängen här är att det inte finns någon gudomlig intervention. Vilket gör det hela ännu jobbigare. Jo, Billy har ju skrivit en bok om upplevelsen, så vi vet ju att han kom ut till slut, men vägen dit är allt annat än spikrak.

I huvudrollen excellerar Joe Cole (som här spelar mot verkliga straffångar) i ett agerande som är fyllt av så mycket aggression och frustration att det får duken att vibrera. Med tanke på hur många finkor som filmhistorien har placerat undertecknad i, borde få skildringar därifrån kunna överraska, men Billys nya hem får den berömda Midnight Express att framstå som en all inclusive-upplevelse.

Vilket i och för sig inte automatiskt betyder att det är en bra film. Men det är det, dock mer som chockterapi än som ett fullgott drama. Mycket lite möda läggs på backstory, vi anar en jobbig uppväxt, men det är å andra sidan inte nödvändigt. Det här är framförallt en utdragen, mental självspäkning, såklart mest för Billy Moore, men även för oss.