Den hårt klippta inledningen är briljant: snabbspolad gammal semestervideo, en ung kvinna som letar sig fram på ett stroboskop-stressigt dansgolv, samma kvinna som speglas i tv:ns skärm när hon tittar på nämnda video.

Det säger allt, utan att vara övertydligt, om Sophies sökande efter den bluesiga pappa som dolde sig bakom den dansanta och ömsinta spjuvern.

Semestervideon kommer från Sophies tripp till Turkiet med pappa Calum någon gång för en sisådär 20 år sedan. De dyker, åker på dagstur till ett gyttjebad, spelar biljard, hon träffar en kille och allt verkar på ytan vara toppen. De har en väloljad relation med mycket humor, en hel del ironi, som inte tillåter djupare kontakt vilket blir ett problem när Calum då och då drabbas av svårmod och tar några öl för mycket.

Men det handlar inte om alkoholism, övergrepp eller misshandel. ”Bara” om depressionens demon, som kan sätta nog så djupa spår.

Den skotska filmskaparen Charlotte Wells långfilmsdebut – baserad på egna erfarenheter – är sällsamt dämpad och finlemmad, skildrar de blå känslorna på ett upplyftande känsligt vis. De små skiftningarna i humöret, den sargade blicken hos en människa insnärjd i sin mentala snårskog.

Den elvaåriga Sophie lägger pappans psykologiska pussel så gott hon kan. Hennes 20 år äldre jag (som vi bara träffar ett fåtal tillfällen) gör det med något större framgång.

Stjärnskottet Paul Mescal (”Normala människor”) och unga Frankie Corio spelar duon med sådan närvaro att även de mest stilla ögonblicken – som är rätt många – fylls av liv.

Det är vackert och drömskt… japp, det där ”drömska” som ibland är irriterande pretentiöst, ibland helt kompatibelt med ens magra ursäkt till själkopplar in sig på livsnerven och sitter där och darrar till det bittra slutet.

Som även är förlösande.

Här har man ju suttit i cirka hundra minuter i nervig väntan på det där traumat som format den vuxna Sophies tillvaro, och så inser man att det har pågått hela tiden, framför ens ögon. Bit för bit, hand i hand, mot undergången.