En stundtals krånglig spelbarhet och daterad grafik till trots är det svårt att inte sakna ”Alone in the dark” när det är slut. Den kompakta kampanjen av detektivarbete, pussel, monsterfajting och en lagom läskig ”southern gothic”-stämning susade förbi i ett nafs. Två dagar av mardrömmar i ett hemsökt gods var tydligen precis vad jag behövde.

”Alone in the dark” från 1992 har fått flera uppföljare av varierande kvalitet, men det här är en remake/reboot på det stilbildande originalet som lade grunden till ”survival horror”-genren med kommande serier som ”Resident evil”.

Handlingen är delvis uppdaterad men utspelar sig fortfarande i den amerikanska djupa södern under depressionen. En misstänkt voodoo-sekt ryktas husera i en institution för psykiskt sjuka utanför New Orleans.

Spelaren kan välja mellan Emily Hartwood och detektiven Edward Carnby, som på varsitt håll undersöker vad som hänt med Emilys farbror Jeremy på herrgården ”Derceto”.

Under ytan finns mörka energier som med hjälp av en talisman kan transportera spelaren till andra dimensioner eller tvinga Emily och Edward att snubbla runt i sina egna undanträngda minnen.

”Alone in the dark” är inte blyg med sina influenser från skräckförfattaren H.P. Lovecraft. Fantasifullt otäcka monster från andra världar kompletterar detektivmysteriet snyggt. Skräcken binds samman med det engagerande pusslandet på ett sömlöst sätt som inte stör den existentiellt hotfulla stämningen.

Det här är alltså motsatsen till oändliga möjligheter att ”loota” handelsvaror, virke eller ingredienser för drycker, vapen och mat. Framför allt har varje anteckning I ”Alone in the dark” en ledtråd med betydelse för storyn, och flera dagboksinlägg och journaler kräver ofta omläsningar för att komma vidare.

Visst, jag älskar en ”öppen värld” precis som alla andra men det finns något väldigt befriande i den fokuserade begränsning som ”Alone in the dark” erbjuder.