Det var ett viktigt avslöjande som journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt gjorde 1973. I IB-affären avslöjade de en odisciplinerad spionverksamhet mot svenska politiska extremrörelser, okontrollerat framväxt, delvis i samarbete direkt med det socialdemokratiska partiet istället för med regeringen.

Anna-Lena Lodenius återberättar här historien 50 år senare – men fortfarande på IB-avslöjarnas sätt, med Guillou som den ohjälpligt starkaste berättaren trots att Lodenius lagt ner stort arbete på att prata med andra och plugga dokument.

Vitsen med att gå igenom IB-affären 50 år senare skulle väl vara att titta på den med nutida ögon och utsätta de gamla tolkningarna för en respektlös och kritisk prövning. Det är verkligen inte vad Lodenius gör här.

I centrum för IB-debatten stod det som med en polemisk term kallades ”åsiktsregistrering”. Detta förbjöds 1969 skriver Lodenius och anammar hon sjuttiotalsvänsterns missvisande världsbild.

Personalkontrollkungörelsen som infördes 1969 slog förvisso fast att ingen ska föras in i ett polisregister enbart baserat på politisk åskådning eller medlemskap i ett parti. Men det stod också i instruktionen att polisens ska bedöma vilka personer som kan vara beredda att gå från ord till handling -och dessa potentiella revolutionärer ska bevakas och registreras. Konstigt nog återger Lodenius längre fram i boken även den instruktionen, men det är som att olika faktakonstateranden i boken inte kommer i kontakt med varandra.

Så det var aldrig meningen att förbjuda bevakning av politiska extremrörelser, som sjuttiotalsvänstern ofta hävdade, utan att styra upp hur det görs. På samma sätt som det idag förs en debatt om hur dagens Säpo bevakar våldsbejakandehögerextremister och islamister.

Det tycker jag hade varit en viktig sak för en nutida bok om IB att reda ut och det missar Lodenius.