Nuförtiden behöver man inte besöka små, obskyra gallerier för att se bra samtidskonst; det är bara att kolla in en video av till exempel Lady Gaga. Det menar i alla fall Arkens nya utställning My Music; här visas videokonst och musikvideos huller om buller – vilket ska poängtera att gränserna mellan dessa, tidigare oförenliga, områden nästan suddats ut. Fräckt!
Och visst ligger det nått i det här djärva påståendet. Gagas ”Born this way” var ju så inspirerad av konstnären Orlans verk att hon blev stämd. Och 2016 gjorde Jeff Koons – en av samtidskonstens portalfigurer – omslaget till albumet Artpop. Gaga är dessutom minst lika kreativ som nån konstnär och hennes budskap: Du behöver inte passa in – har berört en hel generation.
Men det här gränsöverskridandet innebär också att konstnärerna har börjat undersöka popmusiken. Ditte Ejlerskov visar till exempel några målningar som handlar om Nicki Minajs över-sexiga, rumpsvängande video Anaconda från 2014. Ejlerskog menar att Minajs bara leker med den vita, stereotypa bilden av svarta kvinnor. En intressant tolkning eller hur?
Lite mer kritisk är Natalie Djurberg och Hans Bergs video ”Worship” från 2016. Här visar tjejer dränkta i bling, bling ohämmat upp sina behag och vältränade killar på motorcyklar dyrkar sin egen sexappeal. Genom att överdriva innehållet i en vanlig typ av musikvideo avslöjar konstnärerna hur sjukt narcissistiska och penningfixerade dom faktiskt är.
Men gränslösheten kan också leda till korsbefruktning som lyfter både konstnären och popartisten. Ett exempel är Katy Perrys ”California Gurls” från 2010. Tack vare konstnären Will Cottons absurt, sockersöta senografi känns Perrys gulliga låt betydligt vassare. Samtidigt som Cottons smala estetik kunde förstås och uppskattas av en bred publik.
Så missa nu inte den här utmärkta utställningen – den är både fett underhållande och riktigt tänkvärd.