När Dramaten och Stockholms stadsteater drivs till samarbete på grund av renovering av sina ordinarie huvudscener blir det så lyxigt att jag baxnar. Nästan tjugo personer på scenen, en ensemble av idel enastående skådespelare, som nästan alla skulle kunna bära en huvudroll, men här istället arbetar kollektivt i ett alldeles ypperligt orkestrerat verk. Det är svårt att avgöra om det är ämnet, Arthur Millers text eller respekten för varandra som gör det, men jag har sällan sett så många skådespelare arbeta med sådan ödmjukhet inför varandra och sitt material.
En efter en träder de in i handlingen och i det enkla scenrummet bestående av kyrkbänkar, en hyvelbänk och en enorm ljusrigg. De som tidigare stått på scenen ger plats för nya stämmor – Häxjakten är ett stort ensembleverk, som Alexander Mørk-Eidem har regisserat, för att inte säga dirigerat med stor briljans.
Pjäsen må vara förlagd i häxförföljelsernas Salem på 1600-talet och ha skrivits till följd av McCarthyismen på 1950-talet, men ingen kan undgå att dra paralleller till mer aktuella skeenden. Eller till andra verk, som Ibsens En folkefiende eller för den delen Lars von Triers Dogville – också dessa berättar om hur en mobb av kappvändare skapar masshysteri med förödande konsekvenser. När den senare sattes upp på Folkteatern i Göteborg var det för övrigt vi i publiken som satt i kyrkbänkarna och fick bilda församling.
Att missbruka makt är inget nytt under stjärnorna. Det fina i den här uppsättningen är att den svartvita bilden av rätt och fel kompliceras tack vare fullödiga karaktärer och en regissör med stor människokännedom. Här går det att finna sympati för de flesta gestalter, allra mest kanske ändå med Shanti Roneys John Proctor som går i döden hellre än att ljuga.
Som åskådare kan man förfäras över den ounderbyggda ryktesspridningen, ifrågasättandet, skuldbeläggandet och angiveriet, men när de många strålkastarögonen vänds mot publiken i pjäsens slut är det en tydlig uppmaning till oss att rannsaka oss själva kring vår egen roll när drevet går.
