Svenska katastroffilmer är sällsynta. Deadline (1971) anses vara den första. I filmen, som inspirerades av den nya miljörörelsen, kraschar ett plan med biologiska stridsmedel i Sverige. Den blomstertid nu kommer (2018), om ett militärt anfall, hade premiär samtidigt som hushållen fick hem broschyren Om krisen eller kriget i brevlådan.

Avgrunden är lika vältajmad som sina föregångare. Filmen inleds med en pedagogisk snabbgenomgång av dagsläget av en reell, potentiell miljökatastrof: den stora järnmalmsgruvan i Kiruna är snart urholkad och då kommer den att kollapsa och antagligen ödelägga hela staden. I filmen händer detta i nutid.

På klassiskt katastroffilmvis hamnar en familj i centrum för tumulten. Frigga (Tuva Novotny), en orädd kvinna som pekar med hela handen, har inte bara ansvar för säkerheten i gruvan, utan måste rädda sin familj också: ex-maken Tage (Peter Franzén), nya killen Dabir (Kardo Razzazi) med vilken hon har noll kemi, en försvunnen son och en obstinat dotter som på vanligt ologiskt actionfilmvis kastar sig in i faror.

Avgrunden har spelats in med en av de högsta svenska budgetarna någonsin (90 miljoner kronor), varav det mesta tycks ha lagts på maffiga specialeffekter. Det är väl förvisso rätt prioritering för en flåsig actionrulle och det ska sägas att många scener är visuellt storslagna. Ibland lyckas man ge liv åt gruvan och få den att kännas som ett vrålande monster.

Men för många parallellhandlingar, oklarheter och rena knasigheter (en flicka som spetsas på en takbalk lever och har hälsan i flera timmar, traumatiska händelser som att bevittna en närståendes våldsamma död är bortglömda i nästa scen) ger filmen mer muskler än hjärna. Igen, helt rätt prioriteringar. Men ekonomiansvarige kanske skulle överväga att lägga lite mer på manus nästa gång.