Filmen ”Beetlejuice” (1988) är inget mästerverk men föräras sin plats i både filmhistorien och popkulturen ändå eftersom den gav Winona Ryder sitt genombrott och etablerade Tim Burton som filmskapare med säregen sagoboksestetik. Men framför allt är det genom Michael Keatons patenterade spattiga skådespeleri som ”Beetlejuice” lever kvar i 1970-talisters kollektiva minne. Plus, genom en misslyckad tv-serie, en uppsättning tv-spel och en musikal.

36 år senare spelar Burton ut alla sina trumfkort på nytt i uppföljaren ”Beetlejuice Beetlejuice”. Oddsen är högre, alltså är alla komponenter uppskruvade till max och lite till. Lydia Deetz (Winona Ryder) är inte längre en trulig gothtjej utan komplett gothdrottning. Numera kändismedium med eget tv-program, till tjuriga tonårsdotterns Astrid (Jenna Ortega) stora skam. Beetlejuice (Michael Keaton) är spralligare än någonsin trots (eller på grund av?) att han är fast på ett trist kontorsjobb i livet efter detta och svarar gladeligen på Lydias anrop när ett dödsfall gör att hon motvilligt måste tillkalla den tossiga demonen igen.

Det är med uppenbar kärlek och värme alla inblandade tagit sig an projektet. Att regissören blivit äldre märks i antalet pappaskämt, inte i brist på vigör. Tim Burton skyr CGI och använder hellre skrumpna dockhuvuden, skojiga masker och hinkvis med neongrönt slajm vilket bidrar till nostalgiexplosionen. För mer än så är inte detta. För många parallellhandlingar (något om en ex-fru som är ute efter hämnd och en actionskådis som nu är spök-SÄPO?) gör filmen rörig och finalen framhastad. Lägg till en drömsekvens med mimsång, en svartvit pastisch på italiensk skräck och en gosskör som sjunger calypso. Men att klaga på det är som att vara missnöjd över att det finns för många åkturer på tivolit. På Tim Burtons spöktåg gör man bäst i att bara att åka med.