Gänget i ”Blomster” festar som att det inte finns någon morgondag. Ändå börjar denna märkliga film med just morgondagens baksmälla. En ung kvinna kräks i försommargrönskan någonstans i Stockholms södra förorter. Eftertankens kranka blekhet vilar över hennes vinglande steg för att komma hem, hem, hem och lägga sig. 

Vad har hänt kvällen innan? Allt och inget, ska det visa sig. Kompisgänget som dygnsfestar och knarkar tillsammans är världens tryggaste och mysigaste. De drar från rave till bad till efterfest, och de snackar. Så här i efterhand är det inga samtalsämnen som fastnat i mitt minne tyvärr. Men lite om relationer, queer identitet och en hel del fylletrams. 

”Blomster” är bara en timme lång, men känns som två. Temperamentet och tempo tuffar på utan att märkbart växla upp eller ned och trots knäppa estetiska infall med animerade blommor och sagodjur blir det jämntjockt, långtråkigt och obegripligt.

Kronologin är oklar. Ett rave och en busshållplats någonstans i spenaten återkommer flera gånger, annars följer historien festandets nycker från skymning till gryning. Manus, klipp och formarbete känns skapade i stunden efter att någon kanske fått lite feeling. De estetiska infallen kommer utan någon inbördes sortering eller värdering. 

Opåkallat dyker en outhärdlig voice over upp med en text som hade kunnat vara intressant i sig, men bara ökar på förvirringen och tristessen. ”Jag avundas de tysta. Tystnaden är en förlust, ett rövknull”. Jag upplever den ovanliga sensationen att vara förvirrad och uttråkad på samma gång. 

Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är gängets naturliga skådesepeleri och dialog (även om jag nu inte minns vad de snackar om) där framförallt Ali Sharif sticker ut och gör avtryck som den reserverade Yusef. Och om man tänker bort de obegripliga rösterna om tystnad är även slutscenen är en smula gullig: efter ett dygns festande på öl, vin, kokain, gräs och ketamin får vi se alla duktigt borsta tänderna framför badrumsspegeln.