I byn Tasiilaq på östra Grönland dör var femte invånare genom självmord. Dit åker en ung kvinna i Niviaq Korneliussens roman ”Blomsterdalen” för att vara nära sin flickvän Maliina i hennes sorg över en död kusin. Allt annat ser ljust ut: den namnlösa berättaren har kommit in på en universitetsutbildning i Danmark, hon är lyckligt förälskad, och överallt, från föräldrarna i Nuuk och Maliinas familj i Tasiilaq, strömmar kärlek och välvilja mot henne.

Att hon är lesbisk är inget som behöver döljas, tvärtom berättar hon öppet och detaljerat om nätterna med Maliina och omgivningen gläds åt deras förhållande.

Men mörker och ljus har omvända roller i denna roman, mörkret ger trygghet och värme, medan det obarmhärtiga ljuset exponerar kvinnan för andras blickar. I Danmark känner hon sig som en främling och hon uppfattas som annorlunda, men samtidigt som en schablon, ständigt instoppad i facket ”ni grönländare”. Fördomarna bekräftas också: hon dricker för mycket, försover sig och missar tentor.

De flesta berättelser om unga människors uppbrott från hemmet följer huvudpersonens utveckling, hennes erövring av språket, staden och världen – och någon gång hennes besvikelse. Här finns ingen sådan båge, här flyger på första sidan en svart korp över en begravningsplats och bringar bud om ofärd. Och varje kapitel inleds med korta notiser om grönländare som tagit sina liv, med ålder och dödssätt angivna.

Ändå tror och hoppas jag i det längsta att det ska gå bra för romanens jag, hänvisad som jag är till hennes synvinkel och medvetande. Och hon är så levande, så känslig och upprorisk och sökande.

Så är den här romanen inte bara en berättelse om ett enskilt människoöde utan också en vidräkning med ett samhälle som har världens högsta självmordsfrekvens, där frispråkigheten kring sex och sprit är stor, men där det inte finns hjälp att få för missbruk, övergrepp eller depression och där döden tiger still.

Korneliussen omvandlar den abstrakta statistiken till kött och blod, hon skriver på danska, översatt till svenska av Johanne Lykke Naderehvandi, hennes stil är konkret, med korta, raka dialoger och tankar fulla av starka känslor. Det går inte att läsa Blomsterdalen med distans, man måste leva sig in, bli ett med all den sorg och längtan som ryms där, då blommar den länge.