Hur många av våra känslor och beteendemönster är nedärvda? Det är en central fråga i både Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev”, och filmversionen av den. Romanen, liksom filmen, handlar om Schulmans upptäckt av ett triangeldrama mellan hans mormor Karin Stolpe och kulturpersonligheterna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz (författaren David Lagercrantzs pappa).

Schulman förstår att hans egna vredeskänslor härstammar från morfaderns ilska och livslånga oförmåga att förlåta. Det är en spännande tanke, att de känslomässiga effekterna av en kärleksaffär 1932 skulle dröja kvar ända in i nutid och Alex undermedvetna.

Filmens huvudperson är Karin Stolpe (Asta Kamma August). Hon är en stark och intelligent kvinna, bildad och kulturell. Men trots detta i evig skugga av sin dominerande make (Bill Skarsgård). Det är talande att barnbarnet Alex (Sverrir Gudnason) beskriver honom som ett ”geni”, föst och främst. När ett lika passande ord skulle kunna vara ”tyrann”, av filmen att döma.

Karin Stolpes kvinnoöde är både vanligt och unikt. Hon är visserligen yrkeskvinna inom kulturen (hon översätter litteratur), vilket inte är det vanligaste, men livet som hårt hållen hustru kväver henne. Som så många kvinnor före och efter henne tar detta sig psykiska uttryck, vilka i sin tur behandlas som mentalsjukdom.

När hon så träffar den unga, känsliga Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) som, till skillnad från maken, faktiskt verkar både se och acceptera henne för den hon är, blir hon kär. Men att vara kvinna 1932 innebär begränsningar, inte minst ekonomiska. Av skäl som bara Karin Stolpe själv kan svara på (men där ekonomisk trygghet och konventioner nog ingår), blir affären kort – men konsekvenserna livslånga.

Kärlekshistorien borde beröra men gör det inte. Kanske för att huvudpersonernas öden är mer intressanta än huvudpersonerna själva.

Sven Stolpe är en förtryckare, Lagercrantz är hygglig men omogen (han är bara 21 år) och Karin Stolpe svår att få grepp om. Asta Kamma August och Gustav Lindh är dessutom lätt stela i sina roller, stundtals närapå obekväma, vilket gör att det är lika svårt att ta dem för 1930-talsmänniskor som älskare.

Kanske är det därför filmskaparna tar orden till hjälp, och läser stycken ur de brev som de älskande skrev till varandra. Att känslorna lyser desto starkare där än mellan skådespelarna är givetvis ett problem. Det gör att man blir mer intresserad av att läsa boken och de faktiska breven än engagera sig i hur filmen slutar.