Det finns få personer bättre lämpade för ett redigt kostymdrama än Katarina den stora: Den ryska 1700-talstsaritsan avsatte sin make Peter i en palatskupp, hennes främsta fiende hölls fängslad och en av hennes största konkurrenter var hennes egen son. Hennes plats på tronen hotades av flera, bland annat hennes egen son och hon hade en lång rad makthungriga älskare.
Serien har också tajmingen på sin sida. När rysskräcken åter slagit klorna i stora delar av västvärlden är det forna tsardömets våldsamma historia och överdådiga prakt betydligt intressantare än ytterligare ett kunga/adelsdrama i brittisk miljö, även om majoriteten av skådisarna i Catherine the great pratar Downton abbey-engelska.
Delar av serien är fantastisk. Är man svag för kostymfilmer prickar den in många punkter på listan: scenografin är påkostad och så vacker att det känns som en skymf att (som jag gjorde) titta på en laptop. Det svämmar över av tunga sammetsdraperier, guldinredning, baler, krinoliner och det drömska fotot på det turkiska krigsfältet är i sig ett incitament att se serien. Den som uppskattade mängden blod och sex i första säsongen i Game of thrones har också något att se fram emot.
Däremot så är skeendet, åtminstone i de första fyra avsnitten som släppts till pressen, aningen förvirrande för oss som inte kan sitt 1700-talsryssland. I de första två avsnitten krävdes för min del både en och två tillbakaspolningar och lite hjälp av Wikipedia. Serien avbildar Katarina av Rysslands sena år på tronen – onekligen intressanta år, men konflikterna är lite för många, lite för snabbt genomgångna och för ”mitt-i-skeendet” för att helhjärtat kunna engagera sig. Politiska konflikter, det kalla kriget med sonen, kärlekshistorien med soldaten Potemkin och forna allianser på svaj blir i seriens början lite för spretigt.
Helen Mirren har visat tidigare att hon kan spela mäktiga regenter och i just maktspelsscenerna kan hon som Katarina framkalla gåshud genom att spänna blicken i svekfulla medarbetare och släktingar. Det är dessutom uppfriskande att en ledare som var förespråkare av liberala värden, som gärna citerade Voltaire och talade sig varm för att förbjuda slaveri porträtteras på ett ganska osympatiskt sätt. Dessvärre saknas personkemin med det främsta kärleksintresset Grigorij Potemkin (Jason Clarke). Manuset är strösslat med repliker som förklarar deras stora kärlek, men den går inte genom rutan till tittaren, trots långa blickar och sentimental musik.
Sina brister till trots går det inte att inte rekommendera Catherine the great som anhängare av kostymgenren. Fotot, miljöerna och Katarina den storas levnadsöde gör seriens första fyra timmar klart sevärda.
