Dadaismen föddes i Zürich under 1:a världskriget – ett slags då-tidens punkrörelse som ifrågasatte alla auktoriteter: kyrkan, kungahusen och militärmakten. Sommaren 1916 framförde till exempel Hugo Ball sin nonsensdikt Karawane utklädd till ärke-biskop i pappkostym på ett kafé. Ett av konsthistoriens tidigaste performances; helt banbrytande alltså.

Förakt för etablissemanget

Dadaisterna hade inte någon gemensam stil utan förenades i sitt förakt för det politiska och ekonomiska etablissemang som låg bakom kriget. Francis Picabia bytte till och med stil med jämna mellanrum – precis som Andy Warhol. Först impressionist, sen kubist, sen ett slags konstruktivist som avbildade verktyg och maskiner.

Picabias maskiner var naturligtvis ironiska – dadaister avskydde ju den framväxande rationalismen vilken betraktade människan som en maskin. Men de var inga bakåtsträvare utan använde sig helst av nya uttryck som till exempel collage. En form som enligt, bland andra Raoul Hausmann och Hannah Höch, speglade en värld slagen i spillror.

”Ironi, humor, satir och nonsens”

Marcel Duchamp uppfann till och med en helt ny konstnärlig genre: idébaserad konst. Genom att upphöja ett vardagsobjekt – till exempel en vanlig flasktorkare till konst ville han bevisa att det är konstnärens bakomliggande idé – inte färgen eller formen – som avgör vad som är konst.

För att ifrågasätta rationalismen använde dadaisterna ironi, humor, satir och nonsens. George Grozs gjorde elaka karikatyrer av korrumperade politiker och 1920 uppfann Marcel Duchamp ett snuskigt kvinnligt alter ego. Rrose Selavy: vilket betyder sex är livet som hans kollega Man Ray förevigade med sin kamera.

”Tyvärr i tunnaste laget”

Dadaismen är utan tvivel den mest samtida av alla historiska konströrelser. Men den här utställningen är tyvärr i tunnaste laget för att man ska förstå det. Inget fel på verken – men det hade behövts fler och mer centrala verk för att ta hem den här poängen ordentligt.

Utställningen Dada är Dada pågår till söndag den 15 april 2018.