Frågorna ekar i Olga Ravns ”De anställda” från 2018, översatt av Johanne Lykke Naderehvandi, en tunn men tät ”arbetsplatsroman för det 22:a århundradet”, men lika mycket körverk, moralfilosofisk berättelse som dokumentär utredning.
En science fiction-berättelse om ett kusligt slavskepp, med en nästan liturgisk form.
Besättningen på ett rymdskepp möter något okänt på den nya planeten ”Nyupptäckten” - och avger korta vittnesmål, en sorts bikt, för en anonym kommitté. Besättningen består av människor och ”människoliknande”, födda och skapade, dödliga och omstartningsbara, kanske AI-robotar.
Kanske måste de försvara sig inför en domstol som hos Kafka, övervakade som i Kina, som kvinnor i talibanernas Afghanistan? Är de slavar, gig-arbetare, papperslösa, de sista av vår art med en massa irrationella känslor och behov?
Stanley Kubricks ”2001: ett rymdäventyr”, Harry Martinsons ”Aniara” och Huxleys ”Du sköna nya värld” svävar i det här gränssnittet . Och Leslie Kaplans inflytelserika ”Överflödet – fabriken,” från 1980-talet, en drömsk men stenhård rapportbok om hur arbetet påverkar människan. Alienation sa man då, AI nu.
Det här är en berättelse om att arbeta med människor, men berövas möjligheten att göra det med den omsorg och känslighet det kräver. Lika bra att arbetet utförs av varelser som inte lever. Men vad skiljer dem från oss: barndom, samvete, drömmar?
Alltså en fortsättning av den vilda undersökningen i Ravns förra bok på svenska, ”Mitt arbete”, en autofiktiv resa genom moderskapets villkor genom dagbok, dikt, essä och guidebok till det moderna Norden. Hur formas en nyfödd människa, en förälder?
Nu har hon spunnit en liten skräckinjagande tråd från den boken. Om när människan ersätts av något annat. När barnen, beroendet, har blivit tröstande hologram, arbetet till fromma. Det är som att förlora markkontakten.
Ett kollektivt drömspel. Och det är synd om människorna, som Strindberg skrev, men man tycker plötsligt mycket om dem – och litteraturen om oss. Särskilt den danska.
