Är Jan Myrdal att lita på som verklighetsskildrare? Nja. Kinaboken från 1963 har sedan länge underkänts, bland annat av sinologen Perry Johansson i ”Sinofilerna” 2008 – Jan Myrdal gjorde några veckors research i händerna på partiets företrädare och tolkar. Författaren har dessutom framhållit – han kallade det ”partitagande” – att han diktade om intervjuerna för att ge stöd åt sin tro på den kinesiska revolutionen.

”Partitagandet består”, skrev han om sin metod i DN 1987: ”Orden är avsiktliga. Stilgreppen tjänar.”

Raden av ohållbara ståndpunkter har sargat respekten inte bara för hans omdöme utan även för hans trovärdighet.

Kvar på piedestalen, vacklande, står bara memoarböckerna om barndomen. Var det verkligen så jävligt att växa upp som Jan Myrdal? Var Alva verkligen så kall? Om inte – hur kan han skriva så enastående vackert om det?

Den här boken ger övertygande underlag för att även detta är en falsk bild. Det man möter i ”De hemliga breven” är en oförtröttligt stödjande mor i ett nära nog livslångt coachsamtal med en grinig och krävande son, försörjd av sina föräldrar till 40-årsåldern. Brevsamlingen lämnas nu till offentligt arkiv av Jan Myrdals syster Kaj Fölster och son Janken Myrdal – historiker och författare till den starkaste delen av boken, en kondenserad källkritisk granskning av fadern.

Janken Myrdal drar slutsatsen att Jan avsiktligt ljög om sin barndom. Att böckerna hyllas som sanning – med den vackra prosan som enda verifieringskriterium – är ett olustigt bidrag till det Janken Myrdal kallar vår tids lögnkultur. Där det inte spelar roll om ett påstående är sant eller falskt, det kan vara toppen ändå.

Men stilens skönhet säger ingenting om textens sanningshalt. Verklighetsskildring måste kontrolleras mot verkligheten, litterär text lika väl som annan. ”De hemliga breven” kan bidra till att försvara denna intellektuella sanitetsprincip, allt oftare ifrågasatt. Det gör boken viktigare än den familjerelation där den utspelar sig.