I Henrik Bromanders nya roman ”De närmaste” får vi följa en svensk familj från 1979 en bit in i framtiden till 2026.

Mamma, pappa och två barn. Familjen bildas när välfärdsstaten står på sin höjdpunkt, Lars arbetar som mentalskötare och Inger är sjukvårdsbiträde, snart kommer barnen, radhuset och några år senare avregleringen och vårdbolagen. Allt rör sig i en rasande fart bort från offentlig sektor till marknad och stora privata förtjänster.

Det första kapitlet dateras år 2025 på Kriminalvårdsanstalten i Ystad där dottern i familjen avtjänar ett långt straff. Så vet vi att familjelivet går mot katastrof och när Bromander sedan tar det från början och berättar kronologiskt kan vi uppfatta alla de tecken som leder till det slut vi redan känner till. Spänningen ligger i de fint iakttagna detaljerna, de precisa tidsmarkörerna och de många små stegen mot undergången.

Det är mycket som ska med, sonen blir FN-soldat i Afghanistan, dottern är miljöaktivist och startar vegetarisk restaurang, mamman skåpsuper och pappan gör dåliga affärer. Nästan allt sker i det tysta, vi befinner oss i Jönköping, frikyrkan står stark, liksom småföretagsamheten, men pengar är inget man talar om. Inte sex heller. Bromander lyfter dock på alla mattor och täcken på jakt efter undanstoppade hemligheter, och är generös med utförliga, men avtändande sexscener.

Berättelsen är proppfull med fakta om ett samhälle i snabb förändring. Interiörer från fängelse och frikyrka är välinformerade, kläder, maträtter, böcker och andra accessoarer dyker upp, väcker igenkänning och lämnar plats för nästa mode.

Men det rastlösa drivet har sitt pris. Språket flyter alltför lätt, nöjer sig ofta med färdiga fraser och klichéer. En ”talar sig varm”, en annan ser rutiner ”hastigt och lustigt” kastas överbord. En tredje passerar ”slängande med sitt blonda svall”. Flödet gör att det går fort att läsa de nästan 600 sidorna – jag blir underhållen men hade stått ut med mer motstånd.