I Sverige har vi sett Kinas ambassadör öppet hota med repressalier mot granskande journalister. När jag läst hans kommentarer om fängslandet av den svenske förläggaren Gui Minhai (“Det är en intern affär för Kina. Det är kinesisk lag som gäller.”) har jag ibland tänkt lite sarkastiskt att Kinas kommunistparti kräver respekt för sin suveräna rätt att förfölja regimkritiker.
Nu lär jag mig i denna faktaspäckade, välstrukturerade bok, skriven av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg, att det jag tänkt som en slö ironi stämmer ganska bra på regimens öppet deklarerade krav på världen, och det är inte roligt.
Redan Deng Xiaoping på 1980-talet införde kapitalism i kommunismen – vilket lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom, gjort landet till en ekonomisk supermakt och med kraft visat att kapitalismen inte alls måste gå hand i hand med demokratin (som västerländska liberaler alltid hävdat) utan kan frodas även under enpartistyre utan åsiktsfrihet. Detta kallas på partiets ibland ganska roliga nyspråk “socialism med kinesiska särdrag”.
Sedan Xi Jinping kom till makten 2013 har han utvecklat sitt eget steg på det kinesiska kommunistpartiets raket: “socialism med kinesiska särdrag för en ny era”. Det nya är expansionismen; tanken att utnyttja all denna ekonomiska makt för att öka sitt inflytande. Den nya eran är den då Kina är världens dominerande nation.
På Maos tid skulle revolutionen växa genom att vinna världens fattiga massor. På Xis tid ska revolutionen växa genom att suga in den globala kapitalismen i sitt kraftnät.
Till den kinesiska regimens starkaste försvarare i västvärlden hör näringslivet. Författarna kan presentera diktaturöverslätande citat från näringslivsanknutna amerikanska tankesmedjor som låter förbluffande lika kinavännen Jan Myrdal på 80-talet: kommunistpartiets legitimitet i Kina “stammar från välstånd och kompetens”, skriver till exempel en analytiker, när det ju helt uppenbart inte finns någon demokratisk legitimitet att hitta. Så menar också Xi Jinping att den överordnade mänskliga rättigheten är “rätten till utveckling”, alltså rätten att få det ekonomiskt och materiellt bättre; den rätten slår ut sånt som yttrande- och åsiktsfrihet.
Förbluffande också att detta land med sin extrema, partistyrda internetcensur, kan hålla sin årliga World Internet Conference och räkna in både Apples VD Tim Cook och Googles VD Sundar Pichai bland gästerna. Vid en konferens som Kina arrangerade på Microsofts “campus” i USA under samma namn kunde man se även Bill Gates, Amazons Jeff Bezos och Facebooks Mark Zuckerberg leende skaka tass med Xi Jinping.
Jag lär mig mycket av Den dolda handen, viktigast är grunddragen:
Kinas kommunistparti har inte för avsikt att låta landet utvecklas mot demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Tvärtom kräver man att världen ska respektera den samhällsordning partiet byggt upp i Kina. Och maktmedlet för att driva fram omvärldens anpassning är landets enorma ekonomiska kraft.