Detta är historieskrivning i det korta perspektivet, men ändå distinkt och tydlig: från den första rapporten 2009 som möttes med skepsis och ovana, till dagens självklart centrala plats på dagordningen. Vägen dit har gått via IS, våldsvågen 2015-16 och Rakhmat Akilovs terrordåd på Drottninggatan 2017. 

Själv har Sandelin varit delaktig i flera av de viktiga journalistiska granskningarna på området och ger en klar och redig skildring av perioden då rekryteringsnätverk kunde posera som fotbollsklubbar och få kommunala bidrag till sin verksamhet. Han berättar också om när några debattörer utan rimlig källkritik hävdade att terrorforskaren Magnus Ranstorp var styrd av Förenade Arabemiraten. Här tar Sandelin upp en angelägen debatt om kravet på faktakoll i opinionsmaterial – som ju måste vara lika högt som för annan journalistik. En självklarhet kan tyckas men det finns en del förvirring även i journalistkåren. 

Dock menar jag att Sandelin slarvar med den viktiga gränsdragningen mellan terrorstödjande propaganda och den fria debatten. Den kritik han i boken riktar mot radikala debattörer präglade av postkolonial teori, som till exempel Muslimska mänskliga rättighetskommittén, gäller såvitt jag kan se samhällsanalyser som är extrema i förhållande till mittfåran, som man delvis har gemensamma med den våldsamma islamismen, men som inte ens är i närheten av den olagliga. Varför då bunta ihop MMRK med terroristerna? 

En annan viktig gräns är den mellan den våldsamma, terrorinriktade islamismen och den konservativa muslimska moralismen som försöker göra sig bred i områden med stor muslimsk befolkning. Sandelin pekar ut den men för inga resonemang om hur den sortens mjuka maktsträvanden från reaktionär islamtolkning ska bemötas i ett öppet samhälle. Men hans bok är en bra grund för fortsatta debatter, och en viktig del i Sveriges mognadsprocess som mångkulturellt samhälle.