Det är en av de märkligare romanerna i vår tid, i synnerhet läsningen av den. Agota Kristófs Den stora skrivboken från 1986 om tvillingpojkarna som forslas till mormodern vid gränsen, undan storstaden och krigets hemskheter. En uppväxtskildring där tillvaron är allt annat än fridfull: smutsigt, fattigt, fullt av övergrepp och obsceniteter.

Bekanta som normalt inte läser är helt begeistrade. Vissa säger att det är en bok man inte läser utan slukar, i ett stycke. Men så häromveckan hörde jag om en annan upplevelse, en vän som kände sådant äckel att hon var tvungen att kasta boken ifrån sig efter 50 sidor. Med andra ord, den lämnar ingen oberörd.

Som pjäs är det avskalat. Dramat finns någon annanstans. Till en början känns det knapert, föreställningen tyngd av tvillingarnas referatliknande redogörelser som den norske stjärndramatikern Jon Fosse till stora delar behållit i sin dramatisering.

Den sceniska gestaltningen blir därför minimal, i stora delar berättar tvillingarna för oss vad som händer snarare än åskådliggör. Regissören Sofia Adrian Jupither tar tjuren vid hornen och med återhållen regi korresponderar väl med Kristofs omtalat precisa och knapphändiga språk. Teatern tar form i våra huvuden snarare än på scen. Inte önskvärt kanske men nog så drabbande.

Den stora skrivboken är en skildring av krig och överlevnad, här koncentrerad till övergrepp och människans djuriskhet. Som en slags europeisk urberättelse skildrar den fasorna i stridernas gränsland. Överheten byter ständigt skepnad, den lilla människan tjänar bäst sig själv.

Enklare då att vara två. Tvillingarnas skjortor förblir kritvita genom uppväxtens skit, både anmärkningsvärt och mäktigt. David Fukamachi Regnfors och Marcus Vögeli gör de till synes oskiljaktiga och välkammade syskonen till förhärdade skolpojkar längs livets råa bana, ett märkvärdigt romanpar som kallhamrat härdar ut och övervinner det ohyggliga. Slutet på föreställningen, när det både öppnas och sluts, är nästan lika bra som i boken. Ett väldigt gott betyg.