Den börjar som en lek för både tittare och cineast: Rom 1946. Stilen är italiensk neorealism och härmar klassiker som ”Rom, öppen stad” (1946) och ”Cykeltjuven” (1948). Men med hiphop.

Delia (Cortellesi) vaknar tidigt, utfodrar maken Ivan och deras tre barn, utstår glåpord från svärfadern och uträttar sedan så många ärenden och småjobb som hon hinner med, för att få mat på bordet (eller snarare för att finansiera makens bordellbesök och pokerspel). Hon misshandlas, utnyttjas och förbises. Hon är kvinna.

Italien har en del att göra upp med i sin patriarkala historia. Ett exempel: Inte förrän 1981 försvann den lag som sa att en våldtäkt inte var ett brott om mannen sedan gifte sig med kvinnan. Kvinnan i fråga vanärade både sig själv och sin familj om hon inte gick med på arrangemanget. Man kan bara föreställa sig hur många tragiska livsöden lagen skapat.

Fonden är alltså mörk men aldrig ömkande. Snarare är detta en dramakomedi med inslag av både satir och fysisk komik. En hustrumisshandel spelas upp som på en teaterscen. En koreograferad dans där kroppsspråket, inte blåmärkena, berättar om maktförhållandet.

Nog finns en kontrollerad ironi i att filmen ser ut som den gör. I efterkrigstidens Italien ville de neorealistiska filmskaparna skildra de lägre klassernas verklighet. Lägst av alla stod kvinnan, hon saknade helt en egen röst. Bokstavligen – kvinnor fick inte rösträtt förrän 1946.

Men få italienska dåtida verk utgår från kvinnors liv, och antalet kvinnliga filmskapare i genren är noll. Det är därför en kommentar i sig att den 50-åriga aktrisen och sångerskan Cortellesi väljer att berätta sin film så här. Och det med total bravur. Detta är ett underbart cineastiskt konstverk.