Dramat om döden och flickan går tillbaka 250 år i en tysk dikt där flickan övertalas att överlämna sig till döden – ”en vän”. Franz Schubert tonsatte den till en sång, som han senare komponerade in i en stråkkvartett. Den chilenske dramatikern Ariel Dorfman fångade upp temat när han tvingades fly från militärjuntans Chile 1973.

Hans pjäs ”Death and the maiden” blev en internationell succé och senare en film av Polanski med Sigourney Weaver och Ben Kingsley.

Och så kom Jonas Forssell och gjorde opera, med libretto av Dorfman själv – en klar framgång i Malmö. Men inte den sedvanliga engångshändelsen som nästan alltid är den moderna operans öde. Den nya iscensättningen, signerad Tobias Theorell och danska scenografen Maja Ravn, bevisar vilken effektfull och angelägen opera ”Death and the maiden” är.

Spelplatsen är ett latinamerikanskt land under 1970-talets militärkupper. Men det kunde också vara en annan kontinent, en annan tid. Kanske vår egen.

Slumpen gör att en kvinna plötsligt konfronteras med sin förövare – mannen som sadistiskt torterade henne till tonerna ur Schuberts sköna stråkkvartett. Då med förbundna ögon; när han nu plötsligt står i hennes eget hem känner hon igen hans röst.

Rollerna blir ombytta, lögner avslöjas och blir till nya lögner. Ett gastkramande psykodrama – inte olikt den laddade andra akten i Puccinis ”Tosca”. Också här krävs sångare av högdramatisk kaliber som sopranen Julia Sporsén, barytonen Fredrik Zetterström och grekiske tenoren Dmitris Paksogluo.

Runt dem ekar körens påminnelser om De försvunna, allt omsvept av Jonas Forssells teatereffektiva musik.