Katarina Norlings verk lämnar ingen oberörd; de är färgstarka, barnsliga, poetiska, känslosamma och lite stökiga. Till exempel modellen av hennes offentliga skulptur ”Bobos Hjärta” i Alnarp – ett av det svenska 90-talets absolut främsta konstverk. Först hatat och vandaliserat men numer högt älskat av alla.

Norling slog igenom med en rad strama järnobjekt på utställningen Ariel 1991. Men strax efter började hon istället bädda in stenar och snäckor från sin döda mor i tvålmassa. Som i verket ”Övergivet sandslott funnet i Venedig, troligen byggt av ung pojke” (Tadzio) – ett slags förspel till den hårt kritiserade ”Bobos Hjärta”.

Och visst kan Norlings konst provocera – som till exempel en akvarell med plastpärlor, glas och mynt – vilken liknar något ungarna gjort på förskolan. Men konstnärens förmåga att ladda sina verk med historier och minnen – fulla av kärlek, sorg och längtan gör dem fullständigt unika.

Ett exempel är ”Skrin” som innehåller varje dags möten med människor i korridoren målat i anställningsintervjurött; om besvärliga människor hon mött i jobbet som korrekturläsare. Eller poetiska målningar som ”Drömmen i Tunis” och ”The tales of Kathmandu” – som kryper in under skinnet och genast förflyttar betraktaren till fjärran, exotiska platser. Gör om det om ni kan.

Natten innan ”Bobos hjärta” skulle invigas försökte några elever flytta den två meter höga skulpturen med en traktor. Men bara några månader senare går folk fram och klappar ”Bobos hjärta” när de tror att ingen ser dem. Och så småningom blir skulpturen ett slags maskot för hela Lantbruksuniversitetet i Alnarp.

Slutet gott allting gott.