Att en ex-skurk aldrig ska få slappna av! Gru (Steve Carell) försöker leva vanligt svenssonliv men en gammal fiende från skoltiden insisterar på att hämnas för att Gru satte dit honom på skolavslutningen 1985 (betyder det att Gru närmar sig sextioårsåldern?). Gru, hans kärleksfulla fru, deras nyfödda bebis och de tre flickorna Gru en gång adopterade för en stjäla månen-heist, får ny, hemlig identitet vilket innebär sociala utmaningar. Inte minst när onda grannflickan med fattar galoppen.

”Dumma mig”-filmerna från Illumination har alltid levt på en charmig, familjär barnslighet, i jämförelse med rivalstudion Pixars ohejdade fantasiexplosioner och mer intellektuella attityd.

I denna fjärde (eller sjätte, om man räknar in två spin-offs) film i serien satsar man på garv för alla generationer – busiga minionpranks, poppiga Gen Z-vinkningar och en drös neonfärgade 1980-talsreferenser för mamma och pappa. Att ”Saturday Night Live”-alumnerna Will Ferrell, Kristen Wiig och Stephen Colbert gör några av rösterna säkrar greppet om 1970-talisterna dessutom. Synd bara att humorn sker mer i sketchform än stringent komik.

Scenerna som inbegriper familjelivet är roligast, det vilar ett sit-com-kompatibelt mys över en antisocial ex-skurk och hans svennefrus försök att försöka smälta in hos överklassen.

Men tyvärr är det tråkiga actiontråden som tar upp mesta tiden. Alltså den där superskurken ska ta över världen och bara en enda person kan stoppa honom. Eller fem, i det här fallet. Silas Ramsbottoms (Steven Coogan), boss för Anti-Skurk-Ligan, hemliga vapen är att göra superhjältar av fem idiot-minioner.

Men superhjältekrafter betyder inte automatiskt intelligens, dessvärre. Lika lite som flera trådar självklart betyder mer skoj, och här finns helt enkelt för många av dem.