Den franska filmmakaren Mia Hansen-Løve har sagt att alla hennes filmer är helt självbiografiska – och helt fiktiva, på samma gång. Det var helt tydligt i hennes förra alster ”Bergman island”, där ett filmmakarpar (visserligen med andra namn än Hansen-Løve och hennes exman, regissören Olivier Assayas, men det ”är” ju ändå dem) nöter på förhållandet under Bergmanveckan på Fårö

Ännu mer så här i en berättelse som kom till Hansen-Løve när hennes far gick in i demensdimman. Léa Seydoux spelar regissörens representant på duken, en småbarnsmamma som samtidigt som hon tar hand om sin allt sjukare far träffar på en vän från förr, som hon inleder en kärleksrelation med. Passion och sex i ena hörnet, sorg och omsorg för den gamle i det andra. Två starka känslor, av vitt skilda art. Går det att kombinera?

Frågan är enkel och svaret likaså. Mia Hansen-Løve har väl aldrig varit den som gömmer sina sentenser i svårtillgängliga labyrinter, det vi ser är det vi får. Och oftast räcker det långt. Hon är en säker berättare som gräver där hon står, och får fram inkännande relationsdramer, med universella värden och hög EQ.

Men det är ändå Léa Seydoux som är den största sevärdheten. Som alltid. Det är hennes självklara duknärvaro som får det hända saker i undertexten. Få är så skolade (eller naturbegåvade) i den svåra konsten att uttrycka multipla stämningslägen på en och samma gång.

Sådana här slice of life-berättelser, alltså filmer som bara ger oss ett utsnitt av en persons vardag, har sin självklara charm och lättillgänglighet men kan ju också bli lite väl alldagliga. Konstaterande snarare än engagerande. Precis så släntrar ”En vacker dag...” fram, som ett stillsamt klingande pianostycke – stilfullt, angenämt, tillbakalutat. Utan att väcka de stora känslorna.

Dramats molltonade musiksättning är på så sätt kongenialt, består bara av en upprepning av Jan Johanssons skirt, vackra visa ”Liksom en herdinna” som Bergman-fanet Hansen-Løve har hämtat från IB:s ”Beröringen”.