Kanadensiska Miriam Toews förra roman, ”Kvinnor som pratar”, utspelade sig i en religiös sekt i Bolivia där kvinnor inte fick läsa eller skriva och där de dag och natt utsattes för övergrepp av gruppens män. Kvinnorna var offer men inte svaga utan gick samman och pratade om vad de skulle göra.

I den nya romanen, ”Ensamma strider”, är tonläget ett annat eftersom det är en nioårig flicka, Swiv,  som talar, eller rättare sagt skriver brev till sin frånvarande far om vardagen med en gravid, argsint mamma och en energisk men dödssjuk mormor. Efterhand förstår vi – och Swiv –  att de två kvinnorna en gång har levt i en mennonitisk församling men brutit sig ut ur den.  Och Swiv har skickats hem från skolan på obestämd tid eftersom hon slåss.

Det är en berättelse om kamp mot förtryckare, kamp för att få leva ett fullt liv, utan tvång. Mamman eldar under sitt raseri för att klara sig genom dagarna. Hur lyckades hon låta bli att stormskälla tillräckligt länge för att bli gravid, undrar mormodern, som kämpar med lättare vapen: snabbhet, burlesk humor och ett befriande förakt för alla de faror hög ålder och ett dåligt hjärta för med sig. Hon tar på sig att undervisa Swiv hemma  och hennes pedagogik liknar ingen annan, men den fungerar. Som när Sviv ska räkna ut när mormor och hon blir lika långa om mormor krymper en halv centimeter om året medan Sviv växer två centimeter.

Livet i den lilla familjen är en fars mot mörk bakgrund: här finns psykisk sjukdom och en ond kraft, sektledaren ”Willit Braun”, representant för alla trångsynta förtryckare av kvinnors lust och glädje. Men, som mormor säger, ”att leva innebär full kroppskontakt med det absurda” och på den vägen är det: Det mesta går i en rasande fart och Swiv har fullt sjå med att hålla reda på allt från mormors hjärtmedicin till skenande rullstolar.

Toews är en mästare på dialog, Swivs röst trollbinder från första raden, hon återger alla hysteriska händelser med en saklighet som rymmer både suck och skratt, och hon uppfattar vad de vuxna säger som ett barn gör, exakt men utan att alltid förstå innebörden. I Mormoderns livsbejakande svada blir till och med sorgen full av värme och kärlek. Lägg därtill översättaren Erik Andersson i högform  – vad mer kan man begära?