”Ett sista race” följer en välbekant svensk komediformel, som både kan och gärna vill hamna i samma låda som ”Göta kanal” och ”Sällskapsresan”. Det vill säga, en ensemblefilm med en tävling i centrum där de barnvänliga skämten fyras av i jämn takt av idel kända ansikten från humoreliten. Man drattar på ändan, får mjöl i ansiktet och hånar töntar som kör elbil.

Oförargliga, folkliga skämt som värnar starkt om bonnig, svensk buskistradition. Så pass att man till och med refererar till ”Galenskaparna” och ”Ronny och Ragge”.

För att, får man förmoda, tilltala en generation som håller den här typen av snällfilm kär, och för att visa respekt för forna tiders garvmästare. Det är ingen slump att regissören Edward af Sillén vanligtvis skriver humor till det folkligaste vi har – Melodifestivalen.

Det är givetvis meningen att man ska skratta. Men man kan lika gärna bli rörd. Allt, från åldrade komikernamn till den idylliska Sverigebilden med gårdsbutiker, raggare som grillar korv och familjer i husbil hör en svunnen dåtid till. Då höjden av humor var just detta: slapstick, nitisk polis och semesteridkare som störs i sillunchen.

Det här är en film av och för humorentusiaster som vägrar att åldras. Karaktären Dennis poängterar att han inte längre är den han var som ung, Peter Dalle och Johan Ulvesson spelar två raggare som ska ta en sista biltur innan döden knackar på. Herregud, låt dem. Den här typen av film hamnar snart på museum.