Franska Ordre des Arts et des Lettres, Grammy lifetime achievement award och så förra året: Polarpriset. Efter alla fina utmärkelser i de tjusiga salongerna är det kanske inte så konstigt om punkens gudfader har ett behov av att få smutsa ner sig.
Every Loser är Iggy Pops rasande återkomst till punken, rocken och allt högljutt däremellan och öppningsspåret Frenzy är som gjort för att spränga högtalare. Det är hårda, snabba trummor och distad gitarr och Iggy Pop spottar och svär.
“My mind is on fire when I ought to retire” skriker han med manisk röst och bättre kampanjlåt för höjd pensionsålder går nog inte att finna. Iggy Pop må vara inne på sitt 76:e jordsnurr men hans ”lust for life” är fortfarande stark, och mycket smittsam. Han är nämligen inte bara förbannad, han är rolig också.
Som i Neo punk, en elak karikatyr över de yngre generationerna. De som sitter i juryn för The Voice, kör feta bilar och räknar sina pengar: “I don’t have to sing, I’ve got publishing, I’m a neo punk”. Även musikaliskt är den retsam när den imiterar snabb skrammelrock á la Green Day, men det är klart, den är mer skämt än njutning.
Njutbart blir det däremot när Iggy Pop vågar visa sig sårbar. Som när han sjunger om att ligga vaken på nätterna och läsa de elaka kommentarerna och undra om hatarna har rätt. Eller när han med sin allra djupaste, skrovligaste och vackraste röst berättar om den ledsna clownen. Den som gråtit men fixar till fejset och sätter sig i morgonsoffan ändå.
Allt som oftast är albumet ärligt, roligt och intressant. Utom på ”Modern Day Ripoff” där Iggy Pop gör en slags collegepunk som han borde hålla sig för god för. Och så ”New Atlantis”, en slapp och tråkig klimatlåt om hemstaden Miami som hotas av höjda havsnivåer.
Pop jämför Miami med en vacker hora, “where a man can be himself”. En jämförelse som man kanske kan köpa eftersom den är biblisk och syftar på Babylon. Men hororna återkommer tyvärr som tröttsamma illustrationer av sell out-samhället.
”Every Loser” påminner ibland om Ulf Lundells bokserie Vardagar. Tjatigt, mossigt och gubbigt när det är som sämst. Men också alldeles lysande, när han är den där arga, ärliga samtidskommentatorn.
